Grym nybyggarhistoria

För 150 år sedan var Texas fortfarande nybyggarland. Indianerna hade delvis trängts undan av mexikaner och vita. Bland dessa rådde krig, både mellan indianer och vita och mellan mexikaner och vita, och mellan mexikaner och indianer. Till stor del känner vi nog till detta, vi som växt upp med filmer om vilda västern och böcker om kampen mellan indianer och vita.

sonen

Philipp Meyer har skrivit romanen ”Sonen” om den här tidsepoken. Den sträcker sig från 1830-talet och fram till våra dagar.

Det är en grym historia och långt från alla de mer eller mindre romantiska skildringar vi vant oss vid. Här handlar det om hämnd och död, människor som dödar andra människor som vore de själlösa djur. Vissa avsnitt i boken i mycket blodiga och grymma.

Ändå är det en mycket bra och läsvärd berättelse, framför allt för att den ger en annan bild än den gängse av denna tid och plats.

Hur väl den håller sig till sanningen kan jag inte avgöra, men det är inte svårt att tro att denna är mer trovärdig än ”Bröderna Cartwright” och andra historier vi matats med de senaste hundra åren.

Huvudperson är Eli McCullough, som kallas Översten. Hans familj är nybyggare i Texas. 1849 är han 13 år. Hemmet blir överfallet av comancheindianer en dag när hans far är borta. Elis mor och syster våldtas och dödas, Eli och hans bror tas tillfånga. Brodern dödas efter några dagar men Eli får leva. I tre år lever han hos comancherna, som fosterson hos en av de ledande familjerna. Han blir som en indian. Dessa tre år kommer att prägla honom under resten av hans liv.

Det han är med om under sin barndom gör honom till en kallblodig mördare men också en som bryr sig om de sina, inklusive den grupp indianer han så småningom lämnar.

Han lever tills han blir hundra år, får barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Grymheten följer generationerna, men det finns också försonande drag. Ingen människa är bara svart eller vit i sin själ.

Eli lyckas köpa land i Texas, mer och mer ju äldre han blir. Till slut äger han marken på flera mils avstånd. Och på hans mark finns olja. Hans familj blir omåttligt rik, och tanken på Dallasfamiljen är inte långt borta.

Philipp Meyer är en mycket god berättare. Han varken glorifierar eller förskönar, och håller spänningen vid liv boken igenom.

Boken har prisats, både hemma i USA, i Sverige och i andra länder. Det är den värd.

Andra bloggar om:

På böljan den blå

Just nu kom jag på att det i sommar är 40 år sedan jag gick till sjöss, närmare bestämt den 17 juni. Det borde jag väl ha firat…

Vikingland1
Så här såg det ut ombord på min första båt Vikingland. Det var en ny värld för mig.

Det var bara ett par dagar efter att skolterminen var slut och jag åkte till Göteborg för att mönstra på M/S Vikingland, en styckegodsare i Broströms. Jag hade gått första terminen på telegrafistutbildningen i Kalmar och hade ett år kvar innan jag fick examen. Under sommarlovet var jag telegrafistelev ombord, i två månader. Det var mitt första möte med sjölivet.

Mig passade detta väldigt bra, jag trivdes från första stund.

Innan jag började läsa på Sjöbefälsskolan i Kalmar hade jag varit au pair i England i drygt ett år, och förmodligen lärt mig bli självständig och ta vara på mig själv. Så kände jag jag det då. Hade jag kommit ut på sjön direkt hemifrån hade det kanske varit annorlunda.

Att arbeta till sjöss är en väldigt speciell situation. Man jobbar och bor med sina arbetskamrater på en liten yta, som samtidigt är ett litet stycke Sverige ute i världen. Svensk mat, svensk standard, svenska arbetsvillkor och så kanske vi ligger i någon hamn i Västafrika eller någon annanstans i världen.

Det gäller att vara tolerant och ha integritet för att det ska fungera bra, tror jag.

VikinglandMalta
På väg in i hamnen på Malta sommaren 1974 med M/S Vikingland.

ArizonaKalmar
M/S Arizona i Kalmar i juni 1975.

Efter avslutad utbildning 1975 kom jag som telegrafist till M/S Arizona, också en styckegodsare men i Transatlantic. Arizona blev min båt. Där var jag ordinarie telegrafist i nästan två år, tills fartyget såldes till ett egyptiskt rederi i april 1977.

Om Arizona måste jag berätta i ett särskilt blogginlägg tror jag. Där var jag med om mycket och den tiden betydde väldigt mycket för mig.

När Arizona sålts kom jag till en containerbåt som hette M/S Kratos. I december 1977 mönstrade jag av henne sista gången och gick i land för gott.

Ibland har jag nog längtat ut, men aldrig varit beredd att ta steget igen. Idag finns inte mitt gamla jobb kvar, antar jag. Det är väl bortrationaliserat. Som telegrafist skötte jag kommunikationen med land men också administrationen ombord.

tatuering
Det var under min första sommar till sjöss som jag fick min tatuering, ett litet ankare på foten. Det är 40 år sedan nu. Tatuerare är Gert Lindgren, som var svarvare ombord, om jag minns rätt.

För några år sedan gjorde jag några hemsidor om min tid till sjöss.