De utsatta

Karin Edvall är bibliotekarie, arkivarie och författare i Göteborg. 2002 skrev hon boken De bortglömdas skuggor, som kom i ny och reviderad utgåva 2012. I den berättar hon om ett antal historiska kvinnor, vanliga människor, som hon hittat i arkiven. Det är  utsatta kvinnor, de som döms för brott, de som är prostituerade, de som är vansinniga, de som trätt med sina makar eller övergett sina barn. Men här finns också barnmorskan Greta Stina Johansdotter från Örträsk och den omyndiga hustrun Elisabet Nilsdotter som födde 17 barn under 23 års tid. Det sjuttonde barnet tog hennes liv.

Genom de här kvinnorna som exempel får vi en rejäl lektion i svensk kvinnohistoria. Karin Edvall har både utforskat kvinnornas egen historia och de omständigheter under vilka de levde, vilka villkor som styrde deras liv och hur samhället då såg ut. 1700- och 1800-talet stiger fram för oss, ur kvinnoperspektiv.

Att läsa boken gör mig berörd. De här kvinnorna kommer nära och det är lätt att känna att det är människor av kött och blod, inte bara ansiktslösa uppgifter i arkiv. Dessutom är Karin Edvall en bra skribent som kan konsten att berätta.

 

Mina två barnbarn

Hon föddes för snart två veckor sedan och i helgen träffades vi för första gången. Mitt allra nyaste barnbarn. Det allra första trevande försöket att lära känna varandra. För henne är livet fortfarande mest att äta, sova, smälta maten och se sig omkring lite då och då. Men jag vet redan nu att redan nästa gång vi träffas kommer hon att ha växt och blivit ännu mer en egen lite människa.

Men just nu har vi precis startat vår livslånga relation. Åtminstone så länge mitt liv varar, det tar jag för givet. Precis som med hennes lille kusin som ännu inte fyllt ett år.

Silke23mars1
Med min äldste son och hans nyfödda dotter, som är mitt yngsta barnbarn.

Ja, jag kan allt känna mig lite högstämd efter att ha träffat mina två barnbarn i helgen. Barn, nya generationer, är livets mening.

Jag minns hur jag tänkte den där höstdagen för drygt 30 år sedan när jag fått positivt besked om graviditeten med min äldste son, han som nu blivit pappa. ”Från och med nu blir livet aldrig detsamma”. Så är det ju. Barnbarnen är en fortsättning på detta.

De små liven. Så sårbar och hjälplös den lilla nyfödda är, och så tuff och stark som hennes lille kusin redan blivit. I april blir han ett år. Han har redan en tydlig egen personlighet och båda två är gränslöst underbara.

Ivan23mars2
Mitt första barnbarn Ivan, nu en stor pojke på snart elva månader.

Jag är oändligt tacksam och rörd över att jag får uppleva detta.

Och så är det så väldigt roligt också, att få umgås med så små människor.

Gott grovt bröd

För ett par år sedan var jag på en kurs på Gamleby folkhögskola och på lunchen fick vi ett jättegott grovt bröd som var bakat på skolan. Jag fick receptet med mig hem och har nu bakat det åtskilliga gånger. Och delat med mig, vilket har blivit till belåtenhet.

grovlimpa2

Man får baka dem i form för degen är ganska lös. Jag har en liten och en större sockerkaksform som jag brukar använda till det här brödet. Det är lagom till en sats. Men det går utmärkt att baka en halv sats också.

Det här receptet är lätt modifierat jämfört med det jag fick, efter lång utprovning.

Gott bröd från Gamleby Folkhögskola
2 limpor

2 dl vetegroddar
1 dl rågkross
1 dl vetekross
1 dl havrekross
(eller 3 dl fyrkornskross)
2 dl havrekli
2 dl grahamsmjöl
3 dl grovt rågmjöl
5 dl vetemjöl eller rågmjöl
1,5 dl mörk sirap
5 tsk bikarbonat
1-2 tsk salt
1 l filmjölk
Lägg krossen i blöt över natten, och koka sedan. Låt krossgröten svalna innan du bakar.
Blanda alla mjölsorter, salt, bikarbonat och krossen noga.
Gott att blanda i: mandel, solrosfrö, russin, tranbär, hackade nötter, skurna torkade aprikoser och fikon m.m.
Häll i fil och sirap, blanda noga.
Häll smeten i två avlånga formar. (Smeten är ganska lös och klibbig).
Ställ formarna i kall ugn och sätt då värmen till 175 grader. Grädda i 2 timmar.
Efter en timme: täck brödet med bakplåtspapper.

grovlimpa1

Degen är verkligen kladdig. Jag brukar pytsa över den i formarna med en sked. Det är bara att sleva i, och det behöver inte vara en jämn yta ovanpå.

Eftersom det är en klibbig deg använder jag formpapper så att det inte ska fastna i formen. Det går lika bra att vika bakplåtspapper till formarna.

Tidig tomatodling

tomatgrodd2

I år gror jag mina tomatplantor själv. Det brukar jag inte göra, jag brukar köpa plantor i mitten av maj för utplantering ett par veckor senare.

För 20-25 år sedan drev jag upp egna plantor några gånger, men de blev ganska klena. Förmodligen var jag för sent ute så att de inte hann växa till sig ordentligt. I år blir det ett nytt experiment och jag väntar med spänning på hur det ska gå. Än ser det lovande ut.tomatgrodd3

Jag sådde fröna i slutet av februari. Av de elva fröer som låg i påsen har nu nio kommit upp. Några visade sig efter mindre än en vecka, och de plantorna börjar bli 7-8 cm höga nu. Den sista som kommit upp upptäckte jag igår.

Jag har kvar det lilla miniväxthuset som vi hade när barnen var små, och tomatplantorna verkar trivas bra där. Det gäller att vårda dem ömt, se till att de har både fukt och värme hela tiden, och så plantera om dem i tid. Ja, det återstår att se hur det ska gå.

Alla är av samma sort. Jag köpte en fröpåse av sorten Tigerella, som ska ge strimmiga rödgula tomater av lite mindre storlek. Det är en sort jag inte provat förut, men de ser ju goda ut.

Jag kommer att ha andra sorter också i år, men då köper jag enstaka plantor som vanligt. Jag har plats för nio tomatplantor vid söderväggen, men kan utöka med plantor i hinkar om jag vill. Alla de nio plantor som kommit upp i mitt lilla växthus nu kommer inte att planteras ut. Alla plantor kommer förmodligen inte att växa på sig tillräckligt för att klara en utplantering. Men det får vi se. Roligt är det i alla fall.

Nu längtar jag efter solmogna tomater igen, som förra årets. Men det är nästan ett halvår till innan vi är där.

tomat2013

Farmor igen

I går kväll blev jag farmor igen, den här gången till en liten flicka. Hon är mitt andra barnbarn. Dubbel lycka!

När jag tittar på bilderna av henne förundras jag över hennes små fingrar och de mörka ögonen som nu upptäcker världen. Hjärtat svämmar över av alla känslor. Precis som när hennes lille kusin föddes för snart ett år sedan.

För 30 år sedan föddes hennes pappa, fast det är som igår. 30 år innan dess föddes jag, och min mor var då 30 år. Hon skulle alltså blivit 90 nu men fick aldrig vara med om barnbarnsbarnens födelse. Generationer läggs till generationer, det är som det ska vara.

Jag är glad att båda mina söner nu har barn och får uppleva det stora i att hand om en ny liten människa.

Nu var det 1914

HolgerDen här lille gossen föddes för precis 100 år sedan, den 4 mars 1914. På sin ålders höst blev han min svärfar, innan han gick bort i juli 2001. Han hette Holger Karlsson och blev 87 år.

Vi tror att han är sju eller åtta år på färgbilden. Det är ett utsnitt ur en större familjebild. På den svartvita bilden är han minst ett par år äldre. Den är från ett skolfoto från Rumma skola och han är troligen elva eller tolv år. Men han är sig lik, och lätt att känna igen.

Makens farfar var rättare på Helgerum vid den här tiden och Holger föddes i rättarebostaden, där våra närmaste grannar nu bor. Han ska ha blivit döpt i det lilla kapellrummet på slottet och fick namnen Gustaf Elof Holger. Dopet skedde först den 13 april. Föräldrarna hette Axel och Emilia Karlsson.

FödelsebokVästrum1914Holger
Källa: Västrum CI:10 (1910-1933) Bild 32 / sid 26 Arkiv Digital.

Holger blev familjens yngsta barn. Han hade tolv syskon. Sin äldste bror fick han aldrig träffa för han dog långt innan Holger föddes. Nästa syster blev Lizzie, som på sommaren 1914 fyllde 21 år. Hon tjänade som piga på slottet, och var säkert med vid lille Axels dop. Av hans syskon hade de två äldsta bröderna Verner och Hjalmar redan flyttat hemifrån innan Holger föddes så alla syskonen bodde aldrig tillsammans hemma.

Holgerfamilj
Holger i åttaårsåldern, med föräldrar, mormor och några av sina syskon.

Holger1924
Holger i Rumma skola, troligen i tredje eller fjärde klass. Han är fjärde gossen från höger längst bak.

Holger och flera av hans syskon stannade kvar hemma i Helgerum och arbetade antingen på godset eller på sågen i Skaftet, eller som pigor i grannfamiljer. Så småningom skingrades de flesta, och flera bosatte sig inne i Västervik. Holger och hans yngste bror Algot, som var fem år äldre, bodde fortfarande hemma när deras far dog 1935.

Holger40tal
I sin ungdom jagade han och var med i Skaftets skytteförening. Vi har läst om den i Västrums hembygdsbok. Holger till vänster.

Åren gick. Han blev arbetare i stan, byggde vägar, gjorde sin militärtjänst. Så småningom, i medelåldern, blev han far till en son.

Hans liv är slut sedan länge och jag hann aldrig riktigt lära känna honom. Men hans bakgrund känner jag väl, eftersom jag släktforskat om hans släkt. Hans föräldrar kom från Ryssby i västra Småland och för ett par år sedan åkte vi och tittade på platsen där det torp stått där Holgers far föddes 1867. Kanske har Holger också varit där någon gång, det vet vi inte.

Ikväll tänder vi ett ljus på hans grav.

Eunice Richardson, 1831-1877

1869, för snart 150 år sedan, gifte sig en vit kvinna med en färgad man i USA. Det var inte första gången men fortfarande helt emot alla konventioner och mycket ovanligt. Hon hette Eunice Richardson Stone och var en ganska fattig arbetaränka i New England. Maken var en västindisk sjökapten, han hette William Smiley Connolly och var son till en troligen frigiven slav på Grand Cayman.

The Sea Captain's Wife

Det som gör hennes historia speciell är framför allt att hon efterlämnat sig mängder av brev till sina anhöriga i USA, brev som bevarats och nu finns på Duke University i North Carolina.

Historikern Martha Hodes, professor på New York University, har skrivit en bok om Eunice och hennes liv utifrån breven och andra dokument. Den är mycket intressant och ger liv åt den här kvinnan som levde på 1800-talet, och dem som omgav henne. Man kommer henne nära genom hennes egna tankar och uttryck i alla breven.

Boken heter The Sea Captain’s Wife och finns inte översatt till svenska, så vitt jag vet. Men den är ganska lättläst, och framför allt väldigt bra.

Eunice föds i en stor familj 1831. Hon växer upp i trakterna kring gränsen mellan New Hampshire och Massachusetts. Familjen flyttar runt en del, och det gör hon även som vuxen. Hennes far är fabriksarbetare men lämnar familjen när barnen är ganska små. Han dricker, missköter sig och skaffar en ny kvinna. Efter skilsmässan gifter modern om sig.

Eunice och hennes syskon får ganska tidigt försörja sig själva och varandra. Hon arbetar en tid på en textilfabrik innan hon som 17-åring gifter sig med William Stone, också fabriksarbetare. Strax innan inbördeskriget bryter ut flyttar de till hennes syster med make i Alabama, för att det ska vara bättre tider där. I kriget slåss William och svågern på Sydstaternas sida medan Eunices två bröder slåss på Nordstaternas sida. Detta är ett av flera dilemman som påverkar den här familjen. De skriver många brev till varandra, allihop, och dryftar allt från praktiska hushållsangelägenheter till frågan om kriget, och mycket annat.

William dör i kriget, liksom en av Eunices bröder. Hon har redan innan flyttat tillbaka norrut för att vara nära sin familj och försöker försörja sig så gott det går. Hon tvättar åt andra och går som piga i andras hem. Nu har hon två barn och det är nätt och jämnt att hon får det att gå runt.

Under tre år, från 1866 till 1869, saknas brev i samlingen. Därför har vi ingen aning om hur hon träffat näste William, den färgade sjökaptenen som kallas Smiley. Han äger sitt eget fartyg och seglar med det till Boston. 1969 gifter de sig hemma hos Eunices mor. Äktenskapet ses inte med blida ögon av hennes bror Henry och en av systrarna. Henry bryter med henne och hör aldrig av sig igen.

Eunice följer med sin nye make till Grand Cayman, tillsammans med sina barn. Hon skriver hem åtskilliga gånger och berättar om ett trivsamt liv med en kärleksfull och välbärgad make. Och nu är det hon som har hemhjälp i stället. Hon konstaterar att hon fått det mycket bättre, även om det i omvärldens ögon hemma i USA är ett kliv neråt på den sociala stegen att gifta sig med en färgad man.

Eunice är en viljestark och modig kvinna, det märks i hennes handlande och i de brev hon skriver hem och som bevarats. Över 500 brev finns i samlingen, många av dem även från andra i hennes familj.

Eunice, maken och barnen dör i en storm i Karibien hösten 1877.

Jag tycker att författaren har gjort en väldigt bra berättelse av dessa brev och andra uppgifter hon fått fram om Eunice och hennes livsvillkor. Det är personligt berättat, och dessutom en lektion i USA:s brokiga historia. Mycket läsvärd!