Friheten att jobba hemma

Det är inte alltid så enkelt att vara frilansare och jobba hemifrån. Nu har det gått två år och en månad sedan jag började, och det känns bra. Det har inte alls blivit de uppdrag jag trodde på från början, men bra ändå. Nu kan jag jobba mer med det jag tycker är allra roligast, och inte jobba heltid.

När jag slutade min fasta anställning hade jag ett större uppdrag, att skriva en bok. Den är utkommen. Parallellt med den gjorde jag en hel del artiklar till en näringslivsbroschyr och en del enstaka tidningsuppdrag. Sedan blev det en bok till, men ett fritidsprojekt.

Mitt största fritidsintresse är släktforskning, och det har blivit jobb också. 2012 började jag hålla skrivarkurser för släktforskare, som ledde till att jag skrev en skrivhandbok. Den har sålt väldigt mycket över förväntan, trots att den bara är utgiven som e-bok. Sedan starten har det blivit fler kurser, både lokalt i Västervik och på distans. Och jag har också haft ett och annat forskningsuppdrag. I höstas fick jag uppdraget att bli redaktör för släktforskarförbundets årsbok, ett ganska omfattande jobb. Lite mer här och lite mindre där… Det rullar på.

Något som är lite knepigt är att vara disciplinär, och att skilja arbete från fritid. Det är så lätt att hänga tvätt eller baka bullar när jag känner för det, inte när arbetsdagen är gjord. Eller ta en sväng i skogen. Därför blir arbetsdagarna ofta ganska uppstyckade, med mycket kvällsarbete när det ändå är mörkt ute.

En annan sak som gör detta svårt är att sitta hemma och jobba. Vid samma dator och samma skrivbord som när jag är ledig och slösurfar eller mailar en kompis. Det blir svårt att dra gränserna.

I hallen har jag min arbetsplats med papper och böcker och pärmar som har med jobbet att göra. Oftast sitter jag i en fåtölj och jobbar och jag har försökt att ha någon slags ordning, så att i fåtöljen i hallen är det jobb men i fåtöljen i vardagsrummet är det fritid. Men det går in i vartannat. Detta är verkligen ett i-landsproblem…

arbetsplats

Eftersom bloggande är fritid sitter jag just nu i vardagsrummet. Men det har jag faktiskt gjort ända sedan lunchtid, trots att jag jobbat. Då tände maken i kakelugnen och det går ju bara inte att motstå. Nu är det varmt och skönt här, och kanske ska jag jobba lite till ikväll.

Centrum förskjuts

Just nu är det en del debatt om Västerviks centrums överlevnad. På senare år har flera varuhus etablerats vid infarten till stan och handeln i centrum förlorar kunder.

I måndags diskuterades detta i kommunfullmäktige och igår i en grupp handlare i stan. Men diskussionen har pågått länge.

Det sker alltså en förskjutning av stan västerut. Inte bara av affärer och arbetsplatser utan också av bostäder, allt detta som utgör själva kärnan i en stad. Detta blev påtagligt på nytt för några veckor sedan när jag läste artikeln om nya bostäder vid infarten.

bostäder byggs

När jag flyttade till Västervik 1981 var Kvännarenområdet ganska nytt men det kändes som om det låg långt från centrum. Sedan dess har bostadsområdena fortsatt växa västerut.

Västervik är en långsmal stad, utbredd ungefär i nordvästlig-sydöstlig riktning. (Eniros karta) På 40- och 50-talet byggdes Johannesdal, en förstad i stil med Vällingby, där man skulle både arbeta, bo och ha tillgång till service. Johannesdal hade sitt eget lilla centrum kring klockan.

För drygt hundra år sedan byggdes Sta Gertruds sjukhus vid Marnäs, som då var en bra bit utanför centrala stan. Mentalsjukhus ville man ha långt från stadsbebyggelsen. Numera är det en stadsdel med många nya bostäder, men också jobb, inte minst på fängelset.

Förskjutningen västerut är kanske lite överraskande för oss som bor i Västervik. Vi tycker nog att stan ska ligga utmed vattnet.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Jag som gärna tittar bakåt har slagits av vilken förändring som skett under alla de år som gått sedan Västervik blev Västervik.

karta 1707

Jag tror att den här kartan är från 1707, eller i alla fall tidigt 1700-tal. Den hänger inom glas och ram på VT:s redaktion, det är därför det blänker i glaset på bilden.

På 80-talet upplevde jag att Spötorget var Västerviks centrum. Här kunde man bli stående halva lunchen och prata med bekanta bara för att alla rörde sig här omkring. Domus, biblioteket och så systembolaget lite längre bort. Idag tror jag att Spötorget inte är lika frekventerat, och särskilt inte nu när busstrafiken lagts om.

Tittar vi på 1700-talets karta finns inte ens Spötorget. Där det ligger kom landsvägen söderifrån in i stan och det var utmarker där Mejeriet och Biostaden nu ligger, om jag tolkar kartan rätt. Troligen var centrum då mer kring Stora torget och vid Sta Gertruds kyrka.

Stans centrum förskjuts alltså i takt med utbyggnad. Kommer centrum av Västervik om tio eller tjugo år att vara uppe vid Ljungheden? Blir det gamla Västervik bara en turistkuliss som putsas av på sommaren? Det känns väldigt avlägset att tänka sig det.

Själv vill jag ha kvar stadskärnan, och känslan av att befinna mig i en stad med en lång historia. Jag hoppas att jag inte är ensam om den tanken.

 

Andra bloggar om: ,

Sommar på Kattskalleberget

I midsomras fick vi tillfälle att tillsammans med grannen att göra en utflykt till Kattskalleberget på Skavdö, som är Tjust skärgårds kanske högsta punkt. Hur hög vet jag inte men man är nästan upp i himlen när man står på bergknallen här.

Kattskalleberget

Den som guidade oss var den mycket naturkunnige Ingvar Appelqvist, och med stor kännedom om trakten. Han visade oss också en liten jättegryta. Läs mer om utflykten på min Västrumsida.

Det är så roligt att få lära sig mer om hembygden här, tack vare andra som vet mer och kan visa och berätta.