Den gamla prästgården

I lördags morse var grannen och jag och några till på frukostmöte hos Kyrkliga syföreningen i Västrums församling. Författaren Elisabeth Hjortvid höll ett föredrag om småländska dialekter och jag lärde mig några nya ord och uttryck.

gamla prästgården

Frukostmötet hölls i den gamla prästgården i Västrum, som byggdes 1623. Läs mer och se fler bilder på min Västrumsida. Där skriver jag också om den första kyrkboken för Västrums socken, som prästen Erici Benedicti började föra i mars 1633, alltså för snart 400 år sedan. Även om det är tio år efter att prästgården byggts kanske det var just den prästen som flyttade in, men det vet jag inte.

 

Rik på äpplen

Vi har en väldigt stor äppelskörd i år trots att inte alla träd bär frukt. Och de äpplen vi fått är väldigt fina.

äpplen

Just nu har vi äpplen överallt. På verandabänken, i lågor, i hinkar, i fruktskålar… Jag vill ju ta dem tillvara så mycket det går. Ändå är det massor som går till spillo. Än sparar jag dem utomhus, för då håller de sig bra. Tyvärr har jag inget kallskafferi i köket. Men är det risk för frost får jag ta in dem.

I vår trädgård, som vi delar med två grannar, finns nio gamla äppelträd. Två av träden har burit rikligt med frukt i år, tre har gett lite, och de andra inget alls. Tur är väl det, annars skulle det varit ett heltidsjobb att få bort alla äpplen.

äppelskörd

För att inte vilda djur ska lockas in i trädgården och äta äpplen försöker vi få undan fallfrukten. Hyresvärden har ställt en kärra i trädgården där vi slänger skadad frukt, och så kör han iväg med det då och då. De senaste dagarna har det blåst en hel del och de mogna äpplena i träden har fallit ner. Vi har fått kasta mycket.

äpplen

Tidigare i höst har jag plockat ner äpplen och fyllt en kartong som ska få stå och vänta till längre framåt vintern. Igår blev det en kartong till. Här är det tre olika sorter, och tyvärr kan jag inte namnen på en enda sort. Det är gamla äppelträd här, från 30- och 40-talet. Det är bara en sort på varje träd så de har nog inte ympats på.

äppelskörd

För att få ner äpplena oskadda använder jag en äppelplockare som jag lånat av en granne. Plockaren har ett ställbart skaft så det går att nå frukt ganska långt upp i trädet.

äppelmos

Av äpplena gör jag förstås mos. Inte passerat mos utan jag kokar äppelbitar så att det blir lite ojämnt mos. Extra gott, tycker jag, men en del jobb med att skala och kärna ur. Det mesta moset fryser jag in för med så lite socker som jag använder blir det inte så hållbart, och konserveringsmedel vill jag inte använda. Nu kokar jag mos lite då och då, för frysen börjar bli full. Och äppelpaj och äppelkaka blir det förstås också.

Äppelmos

1 kg äppelbitar
1 dl vatten
2 dl socker
Skala äpplena, skär dem i bitar och kärna ur dem. Koka äppelbitarna med vattnet tills de är mjuka och mosiga nog, kanske cirka en kvart.
Rör i sockret och koka upp igen. Färdigt.
Sockermängden kan behöva varieras beroende på vilken sorts äpplen det är. Smaka av innan du kokar upp moset sista gången.

äppelchips

Jag gör också äppelchips som jag torkar i ugnen.

Så här gör man: Skala och skiva äpplena i tunna skivor. Torka dem i ugnen i 90 grader 4-5 timmar. Låt ugnsluckan stå på glänt så att det blir luftväxling (jag brukar sticka in en träslev så att den inte slår igen av misstag). Jag brukar göra tre plåtar åt gången och låta dem byta plats i ugnen ett par gånger, eftersom jag inte har varmluftsugn. Förvara chipsen i lufttäta burkar. Vill man inte ha naturell är det gott att strö över lite kanel eller kardemumma.

äppelchips

De färdiga chipsen är som godis och håller sig länge i lufttät burk.

Vill du ha vanlig torkad frukt så ta lite tjockare skivor. Kanske behöver de inte torkas lika länge.

äppelträd

Det är vackert med äppelträden i trädgården nu, även om det blir mycket löv att ta hand om också.

Häxjakt på 1600-talet

1675 halshöggs och brändes 71 personer på Bålberget i Torsåker i Ångermanland. De var alla anklagade för trolldom och dödsdömda som häxor. 65 av dem var kvinnor, från ung till gammal. En ansenlig del av socknarnas invånare. En av dem var Annika, mor till Olof och svärmor till Segrid. Segrids mor Malin är också anklagad och dömd.

Historien om häxprocessen i Torsåker är grunden till Therese Söderlinds bok Vägen mot Bålberget. Detta är en roman som utspelar sig både i nutid och historisk tid och har sin utgångspunkt i släktforskning och det som hände på 1600-talet.

Vi möter först Jacke och Veronica, far och dotter 1975, som går upp på Bålberget för att få veta mer om häxprocesserna. Jackes mor har sagt att de kommer från en kvinna som hette Malin och som klarade sig undan häxbränningen. Veronica söker i kyrkböckerna efter spåren bakåt men hittar inte denna Malin. Däremot ser hon att de kommer från häxjägaren själv, kaplanen Horneaus som var den som med stor nit satte dit alla dessa kvinnor för häxeri. Men Veronica nöjer sig inte med detta besked. Som vuxen tar hon upp släktforskningen igen och hittar till slut sin Malin.

Däremellan får vi läsa Malins egen berättelse, och på slutet knyts trådarna ihop när Malins dotter Segrids man Olof från granngården på ålderns höst berättar hur det var med allting.

Berättartekniskt är detta ett bra grepp. Vi förs mellan olika historiska epoker och för varje gång visas historien i ett nytt ljus. Att låta människor i nutid söka efter spåren bakåt ger en inramning som lyfter berättelsen.

Det är inte bara häxprocessen som är viktig i den här berättelsen. Bokens underliggande teman är föräldraskapets svårigheter, sex och kärlek, otrohet och vad som förs vidare i arven från generation till generation. Det mänskliga livet.

Det här är en bra och läsvärd bok, det tycker jag. Men jag stör mig lite på en del historiska felaktigheter och ett uppenbart räknefel. Det är småsaker egentligen, men blir ändå lite smolk i bägaren.

Jag gillar att författaren låter de historiska människorna använda ett för oss ganska vardagligt språk och inte har fallit i det påhittade arkaiska språkets fälla, som kan få en historisk roman att bara kännas så fel. De historiska ord hon använder är begripliga och känns rätt i sammanhanget.

Andra bloggar om:

En sorglig historia

”Jag har själv fyllt sextio år. Först nu kan jag berätta den historia från Samara och New York som jag föddes att bära”. Så lyder det sista stycket i Erik Erikssons bok Vårt hjärta dog i New York. Det är en oändligt gripande historia, om svårmoden och sorgen som arv.

Boken är både en dokumentär och en roman. Den handlar om författarens föräldrar och mor- och farföräldrar. Det väsentliga stämmer med verkligheten men berättelsen är utbyggd med allt det där som gör den till en god berättelse, men som vi inte kan veta. Och det är inte viktigt. Vi kan aldrig veta vad människor tänkt och sagt, men utan dessa inslag skulle berättelsen inte leva.

Erik Eriksson följer sina farföräldrar och morföräldrar från barndomen och framåt, liksom sina föräldrar. Farföräldrarna Hedvig och Karl Gustaf Eriksson kommer från fattiga förhållanden i Örebrotrakten och Eskilstuna. De möts mycket unga och Hedvig hinner arbeta några år i USA och sedan återvända hem innan hon får med sig Karl Gustaf dit, tillsammans med hans bror Fredrik. De stannar i Amerika i sex år och där föds flera av deras barn, bland andra Mauritz som 1937 blir författarens far.

I Samara vid Volgas strand i det inre av Ryssland växer Alvine Christensen och Oscar Peterson upp. Alvines far kommer från Danmark och och Oscars far från Sverige. De har kommit hit för att söka lyckan vid mitten av 1800-talet, gift sig med ryskor och blivit som ryssar. Alvines far är köpman, liksom hennes make Oscar. De tillhör den burgna borgerklassen i tsarens Ryssland. När bolsjevikerna tagit över flyr de till Sverige.

Sorgen och svårmodet finns i båda familjerna, och för alla inblandade innebär det tystnad och svårigheter att hantera sina känslor. Det är först när Erik Eriksson själv kommer upp i medelåldern som han förstår och kan ta till sig sin egen släkts historia, skriver han. Han har skrivit en väl sammanhållen berättelse, insiktsfull men också utlämnande.

För mig som släktforskare ger den också ytterligare inblickar i människors vardagsliv under andra halvan av 1800-talet och tiden i början av förra seklet. Det känns nära och gripbart och trovärdigt. En mycket läsvärd bok.

Andra bloggar om: ,