Rekordvarmt idag

Idag har vi haft en fantastiskt fin vårdag. Vid lunchtid var jag ute en timme och körde in ved i pannrummet, och fick byta till tunnare jacka två gånger. Det var så varmt. Då hade vi +8,6 i skuggan.

I Gladhammar en liten bit härifrån finns sedan länge en väderstation. Och från den rapporteras rekordvarmt idag: +11,8 grader enligt SMHI. Bara en plats till i Sverige hade varmare idag och bara 0,1 grader. Det är härligt med vårvärmen.

Längre fram på eftermiddagen var det kanske varmare även hos oss. Trekaffet tog vi på baksidan av huset, som vetter mot söder. Där har vi en bänk som står ute hela året. Det är så skönt att kunna gå ut och sätta sig där även vintertid ibland. Där fikade vi utomhus för första gången i år, till ljudet av rinnande smältvatten i stuprören.

smältvatten
Visst ser ni det rinnande vårvattnet?

Visst kan det komma bakslag med både snö och minusgrader igen. Men det känns att det är vår i luften nu. Tycker jag.

På lördag och måndag ska det tydligen bli -10 och -11 grader, men det glömmer vi nu.

Vi har haft ett par fantastiska solnedgångskvällar idag och igår. Nu är det ju ljust länge, ända fram till klockan sex och de här solröda kvällshimlarna är så typiska för våren. Underbart!

solnedgång

En spionhistoria

2011 debuterade Magnus Montelius med boken ”Mannen från Albanien”. En mycket bra debut. Finns i pocket.

Det är en spionhistoria från 60- och 70-talet men som sträcker sig fram till 1992, då bokens berättelse utspelar sig. Den är trovärdig och spännande, med en väl genomarbetad bakgrund och med gestalter som vi kan förstå och ha medkänsla med. Bra personbeskrivningar. En riktigt mogen debut.

Huvudperson är Tobias Meijtens, journalist på ett veckomagasin. Av en slump råkar han komma till platsen för ett mord på en albansk medborgare i Stockholm, en man som nyligen anlänt till Sverige. Men det visar sig snart vara mycket mer komplicerat än vid första anblicken.

Tillsammans med sin kollega Natalie Petrini drar han på jakt för att avslöja ett stort bedrägeri som fortgått i decennier i samhällets högre politiska  kretsar. Två män har felaktigt utpekats som spioner, för att skydda den riktige förrädaren. Nu vill Tobias Meijtens och Natalie Petrini ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Det gör de också.

Berättelsen om deras jakt är en riktig bladvändare, en bok som man kan försaka nattsömnen för.

Ett märkligt telefonsamtal

”Hej! Det är jag som är Palmemördaren som du skriver om.” Så lät det en gång när jag svarade i telefonen på jobbet på VT, en sommardag för flera år sedan. Troligen var det 2007. Det var efter att jag hade skrivit en recension om en av de deckare som Leif GW Persson skrivit om Palmemordet, och som tv-serien ”En pilgrims död” bygger på.

Vad gör man med en sådan öppning på ett telefonsamtal? Jag lyssnade, men visste förstås inte vad jag skulle säga. Han berättade att han är den polis som pekas ut av Leif G W Persson i böckerna, att han nu blivit pensionär och bosatt sig i vårt utgivningsområde. Därför hade han läst just det jag skrev.

Han sa sitt namn och vi pratade en stund. Jag hörde senare av ett par kollegor som kände till att den här mannen fanns med det namn han sa och att han faktiskt är pensionerad polis.

När man som journalist får ett sådant samtal så vill man både tro att det är en heltokig människa, och att allt det där är sant som han säger. Det finns de två extremerna, och vad som helst kan ju vara möjligt.

Givetvis är det ett telefonsamtal som jag aldrig glömmer. Men det var enda gången vi talades vid och om han är kvar här i trakten vet jag inte. Inte heller har jag den blekaste aning om ifall det ligger något i utpekandet. Det Jan GW Persson har skrivit är fiktion, en serie deckare. Eller hur? Eller…?Inte kan man peka ut en mördare i en deckare?

När det gäller en sådan här sak kan jag inte tro, jag kan bara konstatera att den här mannen ringde till mig (om det nu verkligen var han…?) och sa precis så där. Och att det är ett av de mest överraskande telefonsamtal jag fått under min tid på tidningen.

Tv-serien är bra gjord, tycker jag. Mycket sevärd.

Det destruktiva näthatet

Hur kan man tro att nätet på något sätt inte är verkligheten? Och att man kan bära sig åt hur som helst där? Igår såg jag på en liten del av Uppdrag Granskning om näthatet, och det väcker så väldigt starka känslor av obehag. Faktiskt var detta en bidragande orsak till att jag lämnade mitt jobb på tidningen förra året, även om det inte alls var huvudskälet.

Då jobbade jag som webbredaktör, vilket jag hade gjort sedan 2006. I jobbet ingick att moderera kommentarer till tidningsartiklarna på webben. Det var ibland riktigt obehagligt att läsa vad folk skrev, även om jag tog bort det från webben. De hemska uttrycken kom ju in i mitt medvetande och ibland var det väldigt svårt att få ut dem igen. Det var en destruktiv och deprimerande del av mitt jobb.

Och så finns det de nu som säger ”oj, blev hon ledsen när jag skrev så?”. Vad tänker de med?

Dessutom fick jag ju kritik riktat mot mig själv också, när jag följde våra regler och tog bort kommentarer. Tänk att man inte kan fatta att yttrandefrihet inte inbegriper förtal och kränkande uttryck! Det värsta var de få som ringde till mig också och ville få mig att ändra modereringen. Det är obehagligt att prata med människor som sprider sådan skit. Särskilt minns jag en man som bara inte kunde ta in att det gick att ha en annan åsikt än den han själv hade, och säkert har fortfarande. Så otrevlig och så självgod.

Jag ska inte sprida något näthat så klart, men det väcker fortfarande obehag när jag tänker på det. Vilka rent ut sagt elaka människor det finns. Att man kan på något sätt vinna egen tillfredsställelse på att förstöra för andra.

Det låter banalt och enkelt, men sprid godhet i stället så får du godhet tillbaka.

Mera snö

snö

Hugga ved. Skotta snö. Hugga ved. Skotta snö. Hugga mer ved. Förkylning. Och mer snö.

Så där rullar det på i vinter. Den snön som kom tidigt smälte bort till stor del, men inte helt. Den blev skitig och ful, men igår och idag har det kommit ny snö. Minst en decimeter, kanske mer. Och mer ska komma, enligt väderprognosen.

snö

Så här såg det ut i eftermiddags hemmavid. Sedan dess har det fortsatt snöa, och det blåser också. Det är en snökanon från nordost på gång, en sådan som vi får hit då och då, och inte så sällan blir vi insnöade ett tag.

snö

Allting är inbäddat i snö. Nästan lite sorgligt på något sätt. Men det dröjer väl inte så länge till förrän värmen kommer tillbaka, jag tror att halva vintern har gått nu.

Vi klarar oss bra även om vi skulle bli insnöade några dagar. Gott om björkved till kakelugnsbrasorna och massor av mat i frys och kyl.

Själv har jag suttit inne en stor delen av dagen och hållit på med släktforskning. Då glömmer jag tid och rum.

 

Ett år i frihet

tulpaner

För exakt ett år sedan, den första februari 2012, slutade jag min fasta anställning på Västerviks-Tidningen för att bli frilans. Då hade jag arbetat där sedan 1994, i drygt 17 år, de sista sex åren som webbredaktör. Givetvis måste jag nu summera det år i frihet som gått sedan dess.

För visst är det en frihet att inte vara anställd, att bestämma själv vad man ska göra. Eller? Det är ju också en frihet från fast inkomst och trygg ekonomi. Självklart hade jag övervägt grundligt vad som skulle hända om jag fullföljde det jag ville. Jag är en ganska ekonomiskt lagd person som vill ha koll, så budget och prognos ingick i mitt beslutsunderlag.

Det största skälet till att jag valde att sluta var att jag vill ha en lugnare arbetstakt och jobba lite mindre. Sedan 80-talet hade jag då jobbat lite mer än hundra procent år ut och år in och kvällar och helger var en ständig stress att hinna med allt annat jag ville göra. Jag har alltid varit engagerad i diverse projekt och är dessutom en föreningsmänniska som gillar att vara aktiv ihop med människor med samma intresse som jag själv har. Och hur klämmer man in alla ambitioner både på jobbet och fritiden? Med bara ett liv till hands?

Frilansjobbandet har gått bra, även om det är en svacka i och med lågkonjunkturen just nu. Jag har skrivit många artiklar till olika kunder men har också haft några udda men mycket intressanta uppdrag. Ett innebar företagsdokumentation i skrift, något som passade mig alldeles utmärkt, men som jag inte hade haft en tanke på förrän det uppenbarade sig. Så tack för det!Smultronbodaboken

Mitt allra första uppdrag var att skriva en bok. I september gavs den ut. Den handlar om fårgården Smultronboda i Stora Björka. Så himla kul det var att skriva den och vad mycket jag lärde mig om får! Det var detta uppdrag som avgjorde att jag bestämde mig för att lämna min fasta anställning för frilansjobb. Och nu har jag fått smak på att skriva böcker, så fler ska det bli. Just nu är det tre på gång, inom helt olika områden.

Som en grund hade jag också uppdraget som timlärare i webbpublicering på journalistutbildningen på Ädelfors folkhögskola. Sedan 2010 hade jag varit tjänstledig på deltid för att arbeta på skolan periodvis. Det är en tvåårig utbildning och min tid där motsvarade ungefär en tredjedels tjänst under skolterminerna. Ett roligt och intressant jobb som jag verkligen gillar. Det är kul att arbeta med ungdomar och få användning för mina yrkeskunskaper. Tyvärr ska den här utbildningen läggas ner 2014, det dystra beskedet kom i november. Naturligtvis går det aldrig att ta något för givet, men att det skulle bli så här trodde jag förstås inte för ett år sedan.

Det är ju detta som är en del av friheten. Osäkerheten och otryggheten, att man inte vet vad som väntar runt hörnet. Så är det ju för alla egenföretagare.

Så nu tar jag nya tag och funderar mycket på vad jag ska göra i stället.

Mitt allra största intresse är släktforskning. Jag tycker att det är det roligaste jag någonsin gjort. Så det skulle jag gärna syssla med hela tiden.

För ett år sedan tänkte jag att det kanske skulle gå att få uppdrag inom släktforskning, och vägen till det är förstås marknadsföring via en hemsida, så jag skaffade domänen slaktforskaren.se. Jag tänkte mig detta som en liten bisyssla, och det är precis vad det blev. Marknaden är ju inte så stor, för de som är intresserade gör det ju själva. Men släktforskningen har också lett till en del annat. Bland annat håller jag nu kurser, både om släktforskning och om att skriva för sin släkt.

kakelugn

Vi bor på landet, vid en havsvik i Östersjön, och det har också bidragit till mitt beslut att bli frilans. Jag vill gärna vara hemma och arbeta, slippa åka de där milen in till stan varje dag utan i stället kunna gå ut på baksidan och titta ut över vattnet och dricka förmiddagskaffe sommatid. Eller sitta inne och skriva framför brasan i kakelugnen nu på vintern. Livet är fint här.

Min summering blir att jag fått det ungefär som jag ville. Jag har jobbat 70-80 procent skulle jag tro, och hunnit med en del i trädgården och mycket släktforskning.