Svante. Hasse. Lennart. Och nu Bertil. Leden av gamla kollegor tunnas ut. Under de senaste sju-åtta åren har vi följt fyra avlidna redaktionsmedlemmar till sin sista vila.
Det är sorgligt, men samtidigt fint att vi människor skapat oss en sådan kultur att vi vid en ceremoni kan ta farväl av en avliden. En begravning är ett avslut, en viktig del i processen när en person lämnat jordelivet. Ett samhälle som inte tar hand om sina döda är ingen civilisation, har jag läst.
Ju äldre jag blir, ju fler begravningar blir det. Det är naturligt. Vi ska alla dö.
Idag, i kyrkan, tänkte jag också på de tidigare döda och de tomrum de lämnar efter sig. Svante och alla hans historier, som fortfarande berättas på redaktionen. Hasse och hans stadsreportage, som lever än i en bok. Lennart, med alla planer som tog ett abrupt slut en augustidag. Och nu Bertil som fått ro efter sin sjukdomstid. Människor som jag arbetat tillsammans med på Västerviks-Tidningens redaktion, år efter år, på gott och på ont. Som det är i vardagslivet på ett jobb. Men det blir aldrig så igen.