Idag är det precis två år sedan jag bröt benet. Oväntat så klart, och ett stort trauma. Ett komplicerat benbrott, sa doktorn. Fast han använde ordet ”fult”.
Efter två år borde det vara så att jag har glömt det och inte tänker på det alls längre. Men så är det inte. Fortfarande har jag värk i fotleden ibland, särskilt på morgonen. Kanske är det så att jag fått bestående men, som aldrig försvinner. Jag vet inte. Jag har gjort det jag skulle för att bli riktigt bra i benet. Tränat så mycket som sjukgymnasten sagt, går i terräng i skogen, och går över huvud taget mycket.
Det brutna högerbenet är lite större än vänsterbenet, men det är kanske inte så konstigt, det är ju en massa skrot i. Ett metallbleck, skruvar, spikar och en märla. Det syns på röntgenbilden. Kanske har det bildats ligament, eller om det är brosk, runt skrotet och att det skaver. Eller hur det nu kan vara. Det värker ibland och gör ont, men inte så mycket att jag sökt hjälp för det. Man vänjer sig ju också. Kanske blir det riktigt bra en dag.
Var försiktiga! Bryt inga ben! För det är både smärtsamt och onödigt.
Intressant att läsa om ditt ben o vägen åter, sitter i samma jobbiga sits nu…Det tar sån oerhörd tid för min fotled o är sååå stel… :(
Anna! Jag läste i din blogg om ditt benbrott. Ja, det verkar ta lång tid för dig att bli bra. Allt är säkert läkt som det ska men man blir stel. Det gäller att träna som sjukgymnasten säger och vara så rörlig man kan. Jag känner fortfarande av efter fyra år nu att jag har ett ben som en gång varit brutet. Det värker ibland men det är inte farligt, bara jobbigt.