Bok på gång

Det var nervöst in i det sista men i måndags gick boken till tryck. Om en månad kommer den ut.

Boken handlar om fårgården Smultronboda, om att ha får, fårskötsel, fårhistoria, lammstek och lammkorvar, fårklippning, olika raser, ylle och vadmal, och allt möjligt annat som har med fåruppfödning att göra. En fackbok om får. Jag har följt arbetet på Smultronboda sedan i vintras och lärt mig massor om får. Och blivit mycket imponerad av Eva Lis och Kristers hårda arbete på gården. Vore jag får skulle jag vilja bo där.

Bilderna är fantastiska, tagna av Rolf Andersson. Ni ska få se! Och boken är jättesnygg. Niklas Wångberg på Position förlag kan det här med layout.

Idag blev jag intervjuad till en artikel i tidningen Fårskötsel. Mycket trevligt men lite konstigt att vara ”på andra sidan”. :-)

Den här boken är det första uppdraget jag fick när jag blev frilans i vintras, och orsaken till att jag lämnade min fasta anställning på Västerviks-Tidningen. Äntligen fick jag ett uppdrag där jag fick möjlighet att fördjupa mig i ett intressant ämne. Det har varit så roligt att skriva boken, så det ska bli minst en till framöver.

Det är svårt att släppa iväg manus och känna att man är riktigt klar, det finns alltid någon detalj till att kolla. Men man måste sätta punkt någon gång, lära sig att släppa taget.

Jag hoppas att den här boken kan leda till fler, att få skriva fackböcker känns som ett idealiskt arbete.

får

Det här är inte en bild från boken utan en bild jag tog själv, när jag var med vid fårklippningen i maj.

Om kärlek och vänskap

David Nicholls har skrivit en fin bok. ”En dag” är en bok på temat ”när Harry mötte Sally” men bättre. Det enda smolket i bägaren är att den känns lite förutsägbar. Men den är sorglig och vacker på samma gång, lättläst och på något sätt gripande. Inte det bästa jag läst, men en bra roman.

Den handlar om Dexter och Emma som tar sina universitetsexamina den 15 juli 1988. De har sett varandra i studentvimlet i Edinburgh tidigare, men aldrig kommit till skott. Nu följer Dexter med Emma hem och dagen efter skiljs de åt, med löfte om att höra av varandra igen. Och det gör de faktiskt. Vi får följa dem under årens lopp, varje år den här dagen den 15 juli. De blir goda vänner, mycket betydelsefulla vänner för varandra, men det är en vänskap med komplikationer. Och en del romantik.

Andra bloggar om:

Intensiv släktforskarhelg

Vi släktforskare är nog lite nördiga, det känns så ibland. Efter fyra dagar på släktforskardagar i Gävle känns det så just nu. Kanske är det likadant för dragspelare som varit på dragspelsläger eller orienterare som varit på orienteringstävling?

Fredagen var bäst. Då var jag på redaktörskonferens för oss som gör medlemstidning i de olika släktforskarföreningarna ute i landet. Vi diskuterade reportageuppslag, upphovsrätt, bilder, brist eller överskott på bidrag med mera. Mycket intressant.

släktforskardagar

Många, men inte alla, som sysslar med detta är pensionärer. Då har man ju tid, och släktforskning kan vara väldigt uppslukande.

Lördagen var det årsstämma, dvs årsmöte i Svenska Släktforskarförbundet. Vi var 128 ombud från de 167 medlemsföreningarna. För mig är detta första gången och det var intressant att vara med och lyssna och lära. En del procedurer är nya för mig, andra känner jag igen från årsstämmor i andra föreningar och förbund. Den enda motionen på stämman handlade om anpassning till mac av databaser och annat innehåll. På tiden, tycker jag, men kostsamt att göra. Idag måste man ha en virtuell pc i macen för att kunna ta del av mycket av det material som man behöver som släktforskare.

Både lördag och söndag var det samtidigt mässa med utställare, en brokig skara från Riksarkivet till en enskild författare. Det var trångt och varmt och dålig luft i de båda utställningslokalerna, så jag orkade inte gå där så länge i taget. Men lite ny och nyttig information kom jag hem med.

Helgen i Gävle avslutades mycket trevligt. Då träffade jag och fikade med en klasskamrat från Sjöbefälsskolan 1974-75. Hon bor i Gävle sedan länge och lämnade sjön redan i slutet av 70-talet, precis som jag.

Andra bloggar om:

De nyrika

Bengt Ericsson, erfaren och kunnig ekonomijournalist, har skrivit en bok om de nyrika i Sverige. I ”Den nya överklassen” presenterar han vilka de är och hur de lever. Det är en avslöjande bok om sådant de flesta av oss nog inte har klart för oss. Den är intressant, inte bara för att den visar oss hur en liten men betydelsefull samhällsgrupp lever och verkar, utan också för att den visar på mönster och system som annars är dolda.

En hel del häpnadsväckande fakta kommer fram, framför allt om hur det går till när man skaffar sig rikedom och sedan ökar på den mer och mer. Den girighet som på senare år allt mer uppmärksammats förklaras och lyfts fram. Men den försvaras inte, tvärtom. Bengt Ericsson förklarar hur bonussystemen fungerar, att bonus ska man som företagsledare ha om företaget gått bra – men också om det gått dåligt! Bonus har ingenting med prestation att göra, det är bara en rörlig lön av stora mått, och som försvaras med näbbar och klor av de aningslösa som menar sig ha rätt till den samtidigt som anställda avskedas för att nå upp till sparbeting eller avgifterna höjs för kunderna, till exempel i banken, elpriserna höjs eller företag till och med går omkull på grund av dåliga affärer. Detta lyfter författaren fram.

Men det handlar också om att förklara vilka de nyrika är, var de kommer ifrån och hur det kommer sig att en liten grupp, företrädesvis män, skaffar sig rikedomar som är så väldigt mycket större än de flesta andras. Förklaringen är både samhällssystem, lagar och regler som tillåter detta, ett beteende där man skyddar varandra och en brist på insikt.

Han skriver bland annat om Börje Ekholm, bygdens son från Edsbruk och vd för Investor. En gång kring millennieskiftet, kanske när han blev vd, intervjuade jag honom. Han var lite svårtillgänglig minns jag. Börje Ekholm tas som exempel på det som Bengt Ericsson kallar de rikas tondövhet, att de inte förstår vad håller på med. Exemplet gäller när Börje Ekholm 2010 menade att SEB:s bonuspott skulle hållas intakt trots att bankpersonalen skars ner på grund av dålig lönsamhet. Dessutom ville han att de redan höga styrelsearvodena skulle höjas med 25 procent ”för att öka engagemanget”. Att höja lönerna för de anställda för att öka deras engagemang var det aldrig tal om.

Man skulle kunna tro att det är lite kvällstidningsstuk över boken, men så är det inte alls. Den är seriös och vederhäftig. Bengt Ericsson har god kännedom om den här gruppen och kan uppenbarligen mycket om ekonomi. Det handlar inte om att få oss att förfasa oss mer än vad vi redan gjort efter all rapportering i media, utan om att förklara och visa hur det faktiskt är och hur det fungerar.

Dessutom är det mycket välskrivet med ett språk som lyfter textens innehåll.

Bara vanligt vatten

Äntligen! Nu har vi varmvatten igen hemma. I två och en halv vecka har vi varit utan. Först två dagar helt utan vatten, sedan drygt två veckor med bara kallt vatten.

Det som hänt är att det en dag plötsligt kom in jord i vattenledningarna, tidvis var det tjock lera som kom ur kranen. Vi hyr vår bostad i ett gammalt hus på landet och hyresvärden var borta när det hände men kom hem nästa dag och till slut fick vi rent kallt vatten i huset igen. Men det har tagit tid att få ordning på allt. En ny brunn har grävts och nya ledningar har dragits fram. Att vi inte haft varmvatten beror på att vårt varmvatten värms upp i pannan när vi eldar och där upptäcktes till slut att de rören var igensatta av lera. Nu får vi stället varmvatten genom en varmvattenberedare.

En vecka var vi bortresta, så då tänkte vi inte på det. Vi har hela tiden kunnat duscha hos hyresvärden, som bor i ett grannhus. Men det är inte särskilt kul att gå hem till andra och duscha, och anpassa sig till det. Det känns också som att man gör intrång i andras privatliv även under sådana här omständigheter. Vi har därför duschat hos andra också, och badat i havet några gånger. Och värmt vatten i vattenkokaren till handdisken.

Hur som helst så har det varit en obekväm erfarenhet, samtidigt som det naturligtvis får oss att fundera på hur bekvämt vi normalt lever. Och förväntar oss kunna leva. Massor av människor i världen har dålig tillgång till vatten och skulle vara tacksamma för en kran med kallvatten hemma i köket. Än mer för att kunna duscha varmt varje dag.

Men vi, i vårt moderna samhälle, förväntar oss förstås att vi ska ha rinnande varmt och kallt vatten hemma hela tiden. Annars vore det inte en fullvärdig bostad i Sverige.

När jag var fyra år gammal i slutet av 1950-talet flyttade vi till en nybyggd villa. Innan bodde vi i ett omodernt torp utan vatten inne. Mamma hämtade vatten i hinkar från brunnen. Vi flyttade in i början av december och mamma tog med min tvåårige lillebror och mig till källaren och visade att vi hade rinnande vatten inne. Jag minns fortfarande hur fantastiskt vi tyckte att det var. Och säkert gjorde hon det också, med fyra barn i familjen och all möda hon lagt på att bära vatten till tvätt, städning och matlagning tidigare.

Vi hade förstås sett rinnande vatten inne hos andra förut, men det minns jag inte. Bara det ögonblicket när mamma drog på kranen i källaren och sköljde av våra stövlar.

Ja, jag är tacksam för att jag lever nu, med vatten i kranarna inomhus, både varmt och kallt.

Första tomaterna

Idag har jag skördat de två första mogna tomaterna.

tomater

Detta är en brandgul körsbärstomat och de är jättegoda. Många fler är på gång, några till börjar gå över i rött nu.

En kort tur i skogen i kväll gav en liter lingon 6-7 dl blåbär och några torra kantareller.

Det är fint att ha skafferiet ute.

Sommaren

Oj vilken sommar jag haft! Jag har fått vara med om så mycket, lärt mig mycket nytt, träffat så många snälla, roliga och intressanta människor och framför allt mina barn. Även om det regnat mycket så stör det mig inte, vädret kan vi ju inte göra något åt.

Nu är det dags att börja jobba på allvar igen. Fast jag har jobbat en hel del under sommaren, bland annat haft deadline på ett bokmanus den sista juli och det var intensivt in i det sista.

Jag gillar hösten, men hoppas att den ska dröja lite till. Det som är bra med hösten är att livet ofta lugnar ner sig lite, man kommer in i gamla vanliga rutiner (jag är nog till stor del en vanemänniska) och luften blir krispigare. September och oktober är bäst, med skördetid och fina färger i naturen.