Harry Martinson och Holje

Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.

Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.

Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.

Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.

vigsel 1834

Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.

1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.

När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.

Holje nr 21

Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.

Holje nr 21

Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.

Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.

Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!

Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.

 

Den gamla Tackjärnsvägen

Tack vare min snälla granne har jag idag varit ute på trevligheter i hembygden. Vi åkte till Sutaremåla där det finns en liten handelsträdgård, för att köpa några plantor. För att ta sig dit får man åka kilometer efter kilometer på fina gamla grusvägar långt bort i skogen och bland hagarna. Det var mitt första besök här.

Tackjärnsvägen

På väg till Sutaremåla passerar man Brunnsö och den gamla Tackjärnsvägen. Den har jag läst om tidigare men inte sett förut.Bilden är från vägen söderut från Brunnsö, mot Kvällinge.

Brunnsö

Vid Brunnsö ligger en kraftstation, alldeles intill Kallernäs. Det är vackert här.

Tackjärnsvägen är den gamla vägen mellan Tovehult och Ankarsrums bruk, där tackjärnet fraktades på 1700- och 1800-talet. Den har antingen byggts under bergsrådet Cederbaums tid på Helgerum, eller funnits tidigare och att han låtit förbättra den.

Läs mer om Tackjärnsvägen på min sida om Västrums socken.

Språkpolisen är i arbete

Den 2 juni kom boken Nostalgisk återblick från Tjust, skriven av Niklas Wrångberg i Västervik, utgiven på hans förlag Position. Det är en riktigt kul och intressant bok, där han visar hur livet framställs i reklam och annonser i Tjust (dvs ungefär Västerviks kommun) under åren 1920-1979. Niklas har gått igenom både gamla Västerviks-Tidningen och annan media, men har också med gamla neonskyltar, vykort och varumärken från den här tiden. Alltså höga nostalgipoäng.

För mig blev detta mitt första uppdrag som textcoach i min frilansverksamhet, och ett väldigt roligt uppdrag. Jag har gått igenom Niklas text, kollat språkriktighet (inte bara stavning och grammatik) och gjort en del förslag på andra ändringar som han tagit ställning till. Från alla mina år som skrivande reporter vet jag hur svårt man har att korrekturläsa sin egen text. Man vet ju vad det ska stå, och då är det detta man ser när man läser. Därför är det bra att nya ögon ser ens text före publicering. Det har jag själv mycket nytta av, och hoppas få fler sådana här uppdrag för att kunna hjälpa andra skribenter.

Den första februari övergick jag till frilansarbete men har inte marknadsfört mig särskilt hårt. Jag har inte haft så mycket tid till det, tack vare att jag jobbat en hel del. Men jag måste förstås berätta om detta, och visa vad jag gör.

Utöver arbetet med boken har jag skrivit några enstaka artiklar plus en serie på 15 artiklar till en näringslivsbroschyr. Här har jag samlat några länkar till arbetsprover.

Parallellt med detta arbetar jag med att skriva en bok. Det är ingen deckare, som många tror när jag berättar att jag skriver bok, utan en fackbok. Enligt planen ska den ges ut till hösten. Att skriva en fackbok är något jag verkligen gillar, att få grotta ner mig i ett ämne och vända och vrida på det från alla håll, och berätta om det för kommande läsare. Den boken fortsätter jag att arbeta med under sommaren, även om jag ska ha lite semester också.

Exempel på uppslag i Niklas Wrångbergs bok:

Nostalgisk återblick från Tjust

Odlingsrapport

Grödan den gror minsann den här försommaren. Soligt och varmt i maj, och sedan ömsom regn och ömsom sol. Det älskar växterna. Allt växer i trädgårdslanden. Åtminstone det som inte mördarsniglarna äter upp.

potatis

Potatisen har blivit stor nu, efter en dryg månad. Men några blommor syns inte än så någon potatis till midsommar blir det nog inte.

jordgubbar

Men jordgubbar kan det bli. Karten är gröna nu. De kan bli gott om jordgubbar i år, det är mycket blommor.

lök

En del av löken satte jag ihop med den första potatisen 1 maj. Nu har den gröna fina blast. Det är både rödlök och gul lök.

dill

Dillen är ännu späd och liten. Mördarsniglarna gillar den och har ätit upp en del redan.

mördarsnigel

Mördarsniglarna gillar rödbetsblast också, och har ätit upp de flesta som kommit upp hittills. Det är några enstaka kvar. Vi mördar sniglar varenda kväll, ofta flera hundra per dag. Ibland är jag benägen att ge upp.

tomater

Årets tomater planterade jag den 3 juni. I år har jag sex plantor i mina odlingslådor, plus en aubergine.

Kristina Ohlsson: Änglavakter

Deckaren Änglavakter av Kristina Ohlsson har fått mycket beröm, och med rätta. Den är spännande. Hon kan verkligen berätta. Bra driv, bra språk, intressant intrig, riktiga människor som inte är stereotyper. Men en sak undrar jag över: motivet. Jag förstår inte riktigt var hon har motivet i historien. Kanske bara galenskap, men det verkar för enkelt, att man skulle mörda bara för att man är galen.

Kanske är det bättre med detta i hennes andra böcker. Jag kommer säkert att läsa någon mer, för som helhet är det en bra deckare.

Läs mer om boken på t ex Adlibris.