2012

Så här ser min värld ut på årets första dag.

nyår 2012

Utsikt från vardagsrummets fönster när jag nyss vaknat. Efter en kall natt med -8 grader låg frosten kvar och världen var vit och vacker.

nyår 2012

Några timmar senare var det plusgrader och frosten har försvunnit. Nu är det som en vanlig grå höstdag igen för det har börjat regna, ändå är det ju egentligen vinter.

nyår 2012

I grannens rabatt har en del blommor tittat fram mellan höstlöven under de varma dagar vi haft i december. Jag tror att det kan vara gullvivor. Jag undrar hur de klarat kylan i natt.

nyår 2012

Nattgammal is låg på vattenpölarna i morse. Eller var det kanske is från igår, då var det också kallt.

nyår 2012

Frosten är vacker. Jag gick ut utan vantar i morse, jag tänkte bara ta en sväng runt huset. Men det blev förstås en stund med kameran (dvs mobilen) och till slut frös jag så mycket om fingrarna att jag inte längre kunde fotografera.

Så här på årets första dag så funderar man ju på vad det nya året ska föra med sig. Förbättringar på olika sätt, så klart. Och kanske någon överraskning. En förbättring jag hoppas på är att jag ska bli av med värken och smärtan i högerbenet, som jag bröt av i november 2010. Fortfarande, efter mer än ett år, gör det ganska ont ibland och jag har lätt för halta för att parera smärtan.

Vi bor ju i en kulturbygd och många gånger har jag tänkt på dem som funnits här före mig, och hur deras liv sett ut.

En av dem är Anna Cederflycht, som härskade över Helgerum under början av 1700-talet. Hennes far hade köpt Helgerums egendom och hon övertog den efter hans död 1726. Hon var en mycket driftig och duglig kvinna och det finns många historier om henne. 1752 dog hon, 68 år gammal och mycket rik. Hennes släkting Christopher Cederbaum ärvde Helgerum och det var han som lät bygga slottet. Anna bodde alltså inte där.

Exakt var hon bodde vet inte jag, men på en gammal karta i Manne Hofréns bok om Helgerum framgår att gården låg på andra sidan vägen här. Troligen var det en karolinergård. Den var kringbyggd, med hus på tre sidor och öppet ut mot viken.

nyår 2012

Jag står på den nuvarande lagårdsbacken (de gamla ladugårdarna är rivna numera) och tittar åt vänster. Där jag står var gårdsplanen på Anna Cederflychts gård, om jag tolkat kartan rätt. Hon måste ha sett ungefär detsamma som jag ser här, förutom de närmaste träden och hästvagnen som står parkerad. Skogen i bakgrunden är på andra sidan viken, och det var förmodligen skog där då också.

nyår 2012

Mer åt höger, men från samma plats ungefär. Logen till höger är inte så gammal, troligen från någon gång på 1900-talet. Nedanför logen ligger viken och man anar vattnet. På andra sidan växer skogen.

nyår 2012

Under logens tak står en del gamla grejer kvar.

Det finns många lämningar av tidigare boende här.

Det finns många lämningar av tidigare boende här.

Vid grannens hus, men utanför tomten, finns rester kvar av en byggnad: betonggrunden och balkar av något slag. Kanske har det varit ett mindre uthus.

nyår 2012

Där Anna Cederflychts gård låg fanns det på 1800- och 1900-talet flera ladugårdar. Jag tror att de revs huvudsakligen på 80- och 90-talet. Här finns en del mänskliga artefakter kvar från rivningarna.

nyår 2012

Sådant här betraktar vi förstås som skräp egentligen, men jag tycker att det är ganska vackert. Och det får mig verkligen att fundera på hur livet såg ut här för 50-100 år sedan. Eller för 300 år sedan.  Sådant är spännande.

8 reaktioner till “2012”

  1. Det var fina bilder Eva, jag har många gånger gärna velat fara tillbaks i tiden, bara för några timmar för att se hur det är, det vore spännande, men nu får man bara ta till fantasin. God fortsättning på det nya året!!

  2. Otroligt häftigt att se den stora förändringen på bara några få timmar! Fina bilder! :-)

  3. Tack detsamma, Maria!
    Visst vore det spännande att kunna ta klivet bakåt in i historien. Det har jag också tänkt mycket på när jag går i det här landskapet med så mycket spår kvar från äldre tider.
    Min sambos farfar var rättare här på gården för hundra år sedan och jag har följt hans familj i spåren här när jag släktforskat. Flera av hans söner (sambons farbröder) jobbade också på gården och jag kan se dem framför mig på gärdena och bland husen, och har funderat mycket på hur deras liv såg ut här då.
    På den tiden var det ju framför allt väldigt mycket mer folk på landsbygden, och sämre kommunikationer och fler jobbade hemmavid. Tänk så annorlunda det var.

  4. God fortsättning på 2012 Eva. Jag fortsätter troget att följa din blogg. Oroväckande att din ben fortfarande värker, jag hoppas verkligen att du blir av med smärtan!

  5. Tack detsamma, Tomas! Ja, inte trodde jag att ett brutet ben skulle kännas efter mer än ett år. Men doktorn sa att det kan ta lång tid, upp till två år, innan allt är som vanligt igen. Och har man otur blir det aldrig så. Men jag hoppas på bättring.

Kommentarer inaktiverade.