Nu är det en månad sedan jag bröt mitt ben. Sedan dess har jag väldigt många gånger tänkt på hur det var när jag vaknade i ambulansen. En väldigt konstig upplevelse.
När ambulanssjukvårdarna skulle lägga över mig på båren sövdes jag, för att det inte skulle göra ont och för att de lättare skulle kunna flytta på mig. Först fick jag lustgas så fort de kommit, sedan morfin och sedan bedövning. Det var bra, och jag vet sedan flera gånger tidigare att jag tål detta.
Det var nog en ganska lätt bedövning för den kan inte ha hållit i sig mer än 20 minuter-en halvtimme. När jag vaknade var vi på väg till stan, och kanske tog det 10-15 minuter innan vi var framme på akuten.
Det första intrycket när jag vaknade var en total känsla av overklighet. Jag minns att jag tänkte att ”jag lever, jag finns”, för att övertyga mig själv om att det faktiskt var så. Min känsla var att jag befann mig i ett rymdskepp, eller som i Matrix. Det var som på film, och jag minns att jag sa det till ambulanskillen som satt hos mig. Det var svårt att prata och jag var tvungen att artikulera ordentligt. Min röst, och ambulanskillens också, lät som en maskinröst, den brummade som om den kom från en maskin. Synintrycken var också helknäppa. Kanske hade ambulanskillen lockigt hår, för hans hår såg ut som vindruvor. Och ambulansen såg ut att vara oändligt stor.
Jag har vaknat ur narkos flera gånger förut, men aldrig upplevt detta, inte heller efter operationen dagen efter. Då vaknade jag och var klarvaken direkt efteråt. Det måste ha varit någon annan sorts bedövning jag fick när de hämtade mig.
Kanske är det från sådana här upplevelser som filmmakarna får sina idéer till science fiction-filmer?
Hur som helst så är jag oändligt tacksam mot dessa ambulanssjukvårdare som tog hand om mig så bra. Vilken fin sjukvård vi har, med duktiga och vänliga människor. Jag blev så bra omhändertagen, hela vägen genom sjukvården.