När vi gick i skogen idag kom vi till vägs ände och där låg ett ödehus som håller på att raseras. Trots att det är i ett förfärligt skick är det ändå vackert. Kanske finns det ett värde i att låta ett gammalt hus stå och dö, hellre än att riva det? Nackdelen är förstås att det är farligt, om djur och barn tar sig dit och tar sig in.
Som vuxen vet man ju att det man inte ska gå in, det syns att allt kan rasa och gå sönder när som helst.Dessutom är det ju någon annans egendom.
Någon har i alla fall plockat ihop det som rasat.
Nej, jag gick inte in men sträckte in handen med kameran i farstun.
Dörrposten har varit blå en gång i tiden.
Sedan jag kom hem har jag kunnat ta reda på att huset är från 1880-talet.
Sorgligt, men ändå litet vackert.