Onsdagslyx

Vad ska man lyxa till med på sommaren om inte lite lyxig mat på restaurang. Efter jobbet ikväll var vi varken sugna på fil eller macka till kvällsmat så vi bestämde oss för att gå ut och äta i stället. Efter lite strosande i stan, och menyspaning, hamnade vi på restaurangen Två möjligheter på Strömsgatan i Västervik. Där åt vi supergod mat, och är så nöjda.

Nöt- och hjortkött.
Nöt- och hjortkött.

Jag åt grillat nötinnanlår och hjortracks med rödlöks- och jordgubbsmarmelad plus en varm sallad med sojabönor, spenat och bakad cocktailtomat, serverat med rödvinssås. Superbt!

Vildsvin.
Vildsvin.

Maken åt marinerad vildsvinsrygg med vattenmelonsalsa, svartrot, mandelpotatispuré och portvinssås. Lika gott det, säger han.

Lakritscylinder.
Lakritscylinder.

Min efterrätt: Gräddig lakritscylinder med hasselnötskross, likör- och kolakräm och kalla hallon. Detta är den näst bästa efterrätten jag ätit. Den bästa är sonens panacotta.

Blåbärspirog.
Blåbärspirog.

Makens efterrätt: Blåbärspirog, chokladsorbet, plus jordgubbar och blåbär i vitchokladsflarn med peppar.

Tyvärr blev efterrättsbilderna lite korniga. Vi satt utomhus och det började bli skumt då.

Till maten drack jag ett glas Fairview Pinotage (rött vin) och maken en Mariestads öl.

Mängder av blåbär

Skogen är full av mat. Blåbären har mognat och i år är det ett överflöd av bär i skogen. Överallt. Det är bär på det mesta riset, och ganska rikligt dessutom.

På en dryg timme plockade jag två och en halv liter en liten bit in i skogen. De är stora och fina. Maken hittade lite kantareller.

Två och en halv liter blåbär har jag plockat idag.
Två och en halv liter blåbär har jag plockat idag.
Bubblande blåbärskok.
Bubblande blåbärskok.

Till varje liter blåbär tar jag cirka 4 deciliter socker (syltsocker med pektin i) som jag varvar i grytan. Det värmer jag lite sakta på spisen och sedan får det sjuda i en kvart ungefär. Jag rör om då och då, men vill man ha så hela bär som möjligt så skakar man bara lite på grytan ibland.

Jag fryser alltid in sylten så jag använder inte konserveringsmedel. Samtidigt som bären kokar värmer jag glasburkarna i ugnen på drygt 100 grader. Då blir de varma så att jag kan hälla i sylten direkt när den är klar.

Idag blev det sex burkar blåbärssylt i varierande storlek.
Idag blev det sex burkar blåbärssylt i varierande storlek.

Faktiskt har jag hunnit lite till denna lördag. På förmiddagen skördade jag en hel del av dillen i landet. Ikväll har jag klätt om en fåtölj. Fast det är inte så avancerat som det låter. Jag har bara fållat en tygbit och sytt lite så att jag kunde trä på tyget på den gamla dynan. Det är en minst 15 år gammal Ikeafåtölj och dynan är ganska sliten nu. Tyget är ett ljusgrönt rutigt möbeltyg i ylle och är en stuvbit från Erikshjälpten för 30 kronor. Ett fynd, tycker jag.

Så blev fåtöljen. Den känns nästan som ny nu.
Så blev fåtöljen. Den känns nästan som ny nu.

Jobbar igen

Nu är jag inne i jobblunken igen, efter fyra dagar. Första dagarna gick lite på reducerad fart men nu känns allt som vanligt igen. Vad fort en månads semester går…

Dagarna flöt iväg och jag fick gjort ett och annat som jag hade tänkt, annat blev inte gjort men det hinns väl med senare. Det bästa med semester, förutom barnens besök, har varit att bara vara hemma och kunna göra vad jag vill. Ta en runda i trädgården, sitta i skuggan och läsa, få en kopp kaffe av maken, hänga tvätten, ta en promenad. Lugnt och fint alltså.

Mördarsniglarna ska bort

Nu har de döda mördarsniglarna förpassats till sopsäcken. Vi har dränkt dem i ättiksvatten på kvällarna, men nu var det uppenbarligen dags att byta vatten i hinken för det luktade inte gott ikväll.

Bekanta som jag talat med om mördarsniglar säger att det bästa är att lägga dem i soporna, så att liken sedan bränns upp. Kastar man dem i naturen så äter andra mördarsniglar de döda liken, och växer på sig, har jag fått veta. Och jag är benägen att tro nästan vad som helst om dessa äckliga stackars varelser.

Mer sommarläsning

Sista semesterdagen och kanske sista sommardeckaren? I morse avslutade jag ”Jessika Jungs saknad” av Elisabeth Gilek. En svensk debutant från 2006. Den börjar bra och infallsvinkeln är intressant, nämligen en ung kvinna, efterlevande sambo till en mördad väktare i Stockholm. För att motverka att bli galen av sorg börjar hon själv leta efter mördaren. Berättelsen är lite virrig och rörig, och det är på ett sätt OK, för det känns som att det nog är så det skulle kunna vara för den som chockas på detta sätt. Men på slutet tar virrigheten överhanden och det blir för mycket. Författaren borde nog han hållit sig till en lösning i stället för att dra upp flera villospår innan vi kommer till slutet, det hade blivit ett bättre slut då. Dessutom tycker jag att vi inte riktigt får klarhet i upplösningen, och det förväntar jag mig i en deckare.

Innan dess läste jag ”Arthur och George” av Julian Barnes. Det är en berättelse om ett faktiskt rättsfall i England i början av 1900-talet. Advokaten George Ejdali i Birmingham döms till sju års fängelse för att ha skrivit anonyma brev och lemlästat djur. Han döms utan bevis, bara på indicier. När författaren Arthur Conan Doyle får upp ögonen för detta inser han att det är ett justitiemord och tar sig an fallet. Hans arbete leder till att advokaten rentvås offentligt. Det är välskrivet och intressant, inte minst för att det bygger på verkligheten. Men ibland lite för långdraget. Dock väl värd att läsa.

Vi bor i ett skafferi

Dagens skörd i skogens skafferi.
Dagens skörd i skogens skafferi.

Fem liter kantareller och en liter blåbär på en halvtimme. Den lyckan kan man uppleva när man bor i skogens skafferi. Vi gick inte så långt från huset idag, det behövdes inte. Blåbär finns det massor och de små kantarellerna lämnade vi kvar på tillväxt. Har vi tur finns de där även nästa helg, och har blivit större.

Av skörden blev det kantarellmiddag på svampstuvningsmackor och snart äter vi ostkaka med nykokt blåbärssylt och grädde. Ändå blev det svamp kvar till flera infrysta portioner. Och detta var första gången vi var ute i svampskogen i år. Vilken lycka!

Körsbären är mogna.
Körsbären är mogna.

Det är inte bara skogen som är ett skafferi. Framför vår trapp står ett stort gammalt körsbärsträd och nu har körsbären mognat. I massor!

Pelargonen trivs.
Pelargonen trivs.

Även min gamla pelargon verkar trivas. Den har blivit riktigt frodig i sommar och nu har den nya knoppar. För flera år sedan fick jag den av en tidigare granne och vi har haft den vid stugan varje sommar. Men här trivs den bättre, det ser jag.

På mina tomatplantor har jag nu 67 tomater på tillväxt. Mer om min odling på odlingssidan.

Andra bloggar om: , , , ,

Italienska skor och sniglar

Sommardagarna försvinner fort. På måndag är det dags att börja jobba igen. Och i trädgården har vi nu fått mördarsniglar. Grannen och jag har dränkt dem i såpvatten med ättika i. Hur ska man bäst göra?

Nyss läste jag ut en roman av Henning Mankell, ”Italienska skor”. Vad bra han skriver. Fängslande, varmt och ändå med glimten i ögat. Den här romanen handlar om en snart 70-årig man som bor isolerat på en ö i skärgården. En vinterdag kommer en kvinna med rullator till hans ö, han ser henne när hon står på isen. Det leder till en resa i ett vintrigt Sverige, och hans liv får ett nytt och oväntat förlopp.

Andra bloggar om: ,

Jag målar igen

Sedan igår har jag målat delar av våra tak i bostaden. Det är tre fläckar från gamla fuktskador som fanns kvar, två i vardagsrummet och en i hallen. Nu är de nästan helt borta. Fuktskadorna är lagade sedan länge.

Först sprejade jag på fläckarna med en grundfärg för att skadorna inte ska lysa igenom. Sedan har jag strukit två gånger på alla ställen. På ett ställe syns det fortfarande lite igenom färgen, så det blir nog en sista strykning där i morgon.

Annars är jag väldigt nöjd med resultatet. Det är stor skillnad.

Före.
Före.
Efter. Plasten som täcker väggarna är fortfarande kvar.
Efter. Det syns lite fortfarande. Plasten som täcker väggarna är kvar än.

Skräck är inget för mig

Men den här boken gillar jag. ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Så många har läst den före mig, och gripits av den. Själv har jag värjt mig för att läsa den, eftersom jag vet att den handlar om barn som far illa. Det är svårt att läsa skönlitteratur om sådant, om den verkliga ondskan i världen. Men en arbetskamrat övertygade mig om att jag skulle tycka om den ändå, eftersom den också förmedlar värme och kärlek. Och det gör den.

Det är en suggestiv, fängslande och gastkramande berättelse. En riktig skräckhistoria om vampyrer mitt i den svenska förorten. Och om mobbing och misshandlade och utnyttjade barn. En sorglig berättelse.

Jag gjorde misstaget att börja läsa först vid halvtolv i går natt. Sedan läste jag till klockan fem i morse, med ett avbrott för att försöka sova mitt i natten, men utan framgång. När jag vaknade vid lunchtid idag var det bara att läsa klart. En sådan här bok går inte att släppa förrän man är klar.

John Ajvide Lindqvist är illusionist, och det förklarar delvis hans berättarstil, tycker jag. Att han ger oss en illusion av verkligheten. Det är fantastiskt bra gjort.

Andra bloggar om:

Ungsocialist och slav

Två böcker har jag läst de senaste dagarna:

Facklan av Elin Lindqvist: Det är en roman om ungsocialisten  och författaren Leon Larsson, som levde 1883-1922. Han var en känd författare då och en viktig person i den unga arbetarrörelsen i Sverige, men blev senare mer borgerlig i sitt skrivande. Elin Lindqvist är hans dottersondotter och har letat i familjearkivet om sin anfader. Boken är intressant eftersom den berättar om en mycket speciell människa. Samtidigt känns det som att det varit svårt att skriva en roman om en verklig person. Ibland verkar det som om hon vacklar mellan det fiktiva och det dokumentära utan att ta ut svängarna tillräckligt.

A mercy av Toni Morrison: Här möter vi den svarta flickan Florens i Virginia i Amerika år 1690, innan USA ens fanns. Hon är slav hos farmaren och köpmannen Jacob Vaart och hans hustru Rebekka, tillsammans med ytterligare två kvinnor, indianskan Lina och den obestämbara Sorrow. Alla är individer med sin egen bild av världen och den närmaste omgivningen. Berättelsen pendlar mellan de olika personerna, och mellan slaveriets villkor, kärlek och rädsla. En fängslande berättelse i Toni Morrisons egen speciella stil.

Andra bloggar om: , , ,