Springandets filosofi

Dagens springtur på motionsrundan gick bra. Lagom lunk, lagom tid, bra väder. Jag är glad att jag kom iväg. På morgonen såg det inte så ut, då hade vi regn. Men banan var förvånansvärt bra för att ha fått regn i natt.

I senaste Fokus läser jag om springande som folkrörelse (artikeln verkar tyvärr inte finnas på nätet). Gabriella Ahlström  skriver om 70-talets joggande som blivit 2000-talets löpning. Vi pratar inte om jogging eller joggning längre. Och vi struntar i resultattider eftersom vi numera springer för att må bra, inte bara för att öka konditionen. Till stor del håller jag väl med om det. Visserligen håller jag koll på tiden varje gång, men det går upp och det går ner. Och jag springer inte för att må bra under tiden, utan efteråt. För efteråt känns det himla skönt. Pigg och nöjd.

I sin jämförelse med 70- och 80-talets joggingvåg skriver hon om banorna. Att de motionsspår som anlades då har en massa backar för att de gjordes att vara jobbiga och krävande. Och det stämmer bra med jogginspåren på Karstorp. De är så backiga, oavsett vilken sträcka jag väljer. Oftast springer jag 2,5 kilometer två varv. Det spåret har fem sega backar, och ibland känns de omöjliga.

plommonpaj

Nej, i stället förordas idag att springa lätt, på plan mark och i egen lunk utan tanke på resultattid. Och visst kan den där nästintill euforiska känslan ibland komma mellan de sega backarna. Då är det bra. Då är jag nöjd.

Nu blir det strax hembakad plommonpaj och te. Belöningen för väl utförd motion idag.

Andra bloggar om: ,

En kommentar till “Springandets filosofi”

Kommentarer inaktiverade.