Valborg

Bara några minuter kvar på april månad. Ute är det nog många som firar Valborg på olika sätt, men här inne sitter vi och glömmer vad det är för dag.

Springturen i morse gick på lite bättre tid än förra gången, 35 minuter och 20 sekunder, så nu går det åt rätt håll. Det är bra med en ledig dag mitt i veckan, nu har jag kommit igång med springandet och hoppas att det snart ska kännas som en vana, och inte bara en plåga. Fast när det är gjort är det ju skönt, att komma hem och känna sig utpumpad och bara gå och skrota ett tag.

En månad till och vi har kanske sommar.

Björken är grön

björkUtanför balkongen har vi en stor hängbjörk, som nu blivit grön på några dagar. I förra veckan hade björken musöron, nu har bladen slagit ut. Förra året var den nog några dagar tidigare, men senare året innan. Fortfarande är bladen på tillväxt, om någon vecka är det troligen ingen sikt alls mot husen på andra sidan gatan.

Idag har det varit riktigt varmt igen och när solen legat på mot mitt fönster på jobbet har det blivit varmt inne också. Det är skönt att kunna gå ut på dagen och känna den ljumma vårluften, förhoppningsvis dröjer den kvar över valborg i morgon.

Hem till byn

För ett par veckor sedan köpte jag boxen med hela serien ”Hem till byn”. Varför har jag inte tänkt på det förut? Vilken fantastisk skatt det är. Bara så himla bra. Tidigare har jag sett något enstaka avsnitt på 70-talet men aldrig följt det någon säsong.

Nu har jag hunnit se till och med andra säsongen, och ska börja på tredje nästa gång. Det är alltså tolv av de 52 avsnitten. Serien började sändas 1971 och avslutades 2006. 35 år av Sveriges samtidshistoria i en dvd-box.

De två första säsongerna utspelar sig 1970-72, sedan kommer nästa 1976. Det är bara så rätt och hemvant, precis som det var. Och det så klart, när det är inspelat i den tiden. Så här var det att bo på landet då, med grannar, grannsämja och grannträta, med kompisarna i vägkorset och killarna på moppe. En av skådespelarna, sonen Lennart i familjen Andersson, är lika gammal som jag och en trulig tonåring här. Det känns så nyss, fast det är 35 år sedan.

Jag kan förstå att detta blev en populär serie, många kunde känna igen sig i den tidens Sverige. Manusförfattaren Bengt Bratt och regissören Jackie Söderman gjorde ett styvt jobb, med känsla för hur livet kunde te sig under fasaderna och de yviga gesterna.

Andra bloggar om: , , ,

Sonja Åkesson

Vända hem?
Hon har ingen lust längre
att sitta där vackert
bland övriga bohaget.

Så skrev Sonja Åkesson för 49 år sedan, i dikten Kvällspromenad (i diktsamlingen Glasveranda 1959). Då hade hon fortfarande några år kvar till sin kanske mest kända dikt Vara vit mans slav, som publicerades 1963.

Hennes dikter håller än. Nu har Amelie Björck, doktorand på Göteborgs universitet, skrivit en bok om Sonja Åkessons författarskap. Hon sätter in det i sitt sammanhang i den dåtida samtiden. Läser man Sonja Åkessons dikter idag kan man få veta mycket om hur det kunde te sig att vara kvinna då, i folkhemmets borg. Men också nu, eftersom så lite egentligen har hänt sedan dess.

Andra bloggar om:

Jogging i värmen

36 minuter och tre sekunder. Fem sekunder back blev det på springturen idag, jämfört med förra gången, som var i onsdags. Men fem sekunder är väl inom felmarginalen, även om jag gärna hade haft en klar minskning av tiden. Alltså en linjär förbättring i stället. Men så har det varit varje år. Första springturen går ganska bra men så vänder det neråt några gånger i början, innan vanan är inne igen.

Idag var det för varmt. Eller snarare var det jag som var för varmt klädd. Sommarvärme kan man kanske kalla det när det är 18+ i skuggan. I skogen var det betydligt varmare och kortbyxor hade nog varit mer passande än långbyxor som jag hade.

Men när vi kommit hem, duschat och fixat frukost, då hade värmen ersatts av svalka så vi satt och frös på balkongen. Men satt gjorde vi. Fast sedan kom regnet.

Syr igen

Ibland får jag ett ryck och sätter mig vid symaskinen. Ikväll har jag kortat av en skjorta jag köpte i somras. Den har inte blivit snyggare, tvärtom, men är nu i alla fall användbar.

Skjortan var av den längre modellen, dvs att den gick en bra bit ner på låren, en sådan där som man med fördel har mer som en jacka på sommaren och kanske ovanpå ett linne eller en kortärmad tröja på vintern. Den har en mild och ljus, nästan olivgrön färg, och är i linne och linne gillar jag skarpt för det är ett så behagligt material. Och det är snyggt med lite längre modell.

Men den gick ju inte att använda, för när jag hade den på jobbet så blev den ju skrynklig som bara den efter en liten stund, eftersom jag inte sitter still på dagarna utan reser på mig ofta. Och så fort jag satte mig så blev det ju nya skrynklor. Därför blev det bara en gång och sedan har den hängt i garderoben. Jag klarar inte av att ”sitta fint” och styras av vad jag har för kläder på mig, inte när jag jobbar. Men nu ska jag börja använda den igen.

kmFör ett par veckor sedan sydde jag upp ett par byxor till maken (kortade av dem alltså) och sydde om en tröja jag köpt. En vanlig collegetröj som jag ville göra om. Jag gillar inte att resår sitter åt, och dessutom är det en herrmnodell så ärmarna var mer än en decimeter för långa. Jag tog bort all resår i halsen och nertill, och klippte av ärmarna en dryg decimeter. Sedan fållade jag upp allt med hjälp av dubbelnål i symaskinen så att det blir en elastisk söm. I sidorna blev det sprund, så att tröjan ska vara snyggare. Det blev som på bilden.

Det är en tröja som vi har inom Klubb Maritim och som jag förstås är stolt att bära.

Andra bloggar om:

Spring time

Äntligen har jag kommit igång att träna igen, nästan två veckor för sent jämfört med förra året. Nu är jag precis hemkommen från 5 km-rundan i skogen, den som jag alltid springer. Och det gick mycket bättre än jag trodde. 36 minuter och 31 sekunder. Förra året var förstagångstiden  40 minuter. Givetvis för jag statistik över detta.

Lite förvånad är jag över att det gick så bra. Kanske för att jag går varje dag till och från jobbet, och med hjälp av stegräknaren håller koll på att jag går minst 10 000m steg per dag, ibland mer. Förra året tog vi bilen till träningen, men nu cyklar vi, så det är också en förbättring.

Nu i början springer jag inte hela tiden på slingan utan så mycket jag orkar, och det innebär att jag går i en del uppförsbackar, de segaste.

Var är du, Jonas Larsson?

Ja, det är ingen gammal pojkvän jag anropar, tvärtom. Jonas Larsson är en för mig helt okänd person, men jag tror mig veta så mycket att han bor eller befinner sig i Skåne någonstans. Jag får nämligen hans telefonsamtal på min mobil. Någonstans har har det blivit en felskrivning så att mitt nummer står i stället för hans. Eller så använder han mitt nummer för att han inte vill lämna sitt eget.

Jag skulle bra gärna vilja veta, men allra helst vill jag att det här felet rättas till så att jag slipper få fler samtal där någon frågar efter Jonas Larsson, de flesta med slånsk dialekt.

Både handläggare på arbetsförmedlingen och på försäkringskassan har ringt, och ett par människor som inte talat om vilka de är. Och tre samtal har kommit från Gambia, varav två mitt i natten. Idag kom det på dagen, och jag tror att jag lyckades göra mig förstådd med ”You’ve got the wrong number”. Då sa det bara klick i andra änden.

Något liknande hände mig för ett par år sedan. En person som då var lärare på en skola i Umeåtrakten hade ett snarlikt nummer som mitt och det hade blivit en siffra fel på en adresslista på skolan. Det tog ju ett tag innan jag begrep hur det var, men efter några samtal frågade jag den som ringde upp om vem personen var. Till slut fick jag tag i honom och sedan rättade han till det.

Men Jonas Larsson har jag inte spårat upp.

Nyckeln finns kvar i Kalmar

På den gamla goda tiden på 1900-talet var jag telegrafist i svenska handelsflottan. Det var långt före internet så vi skickade telegram med hjälp av telegrafi, det vill säga morsealfabetet som knackades fram på nyckel. Idag såg jag en sådan gammal telegrafnyckel på Kalmar Sjöfartsmuseum.

nyckel

Morsealfabetet består av kortra och långa signaler.

… — … är SOS och … . – –. är SAG som är Göteborgradios anropssignal.

För att få certifikat som telegrafist krävdes en viss hastighet i både sändning och mottagning. Riktigt hur mycket det var för B-certifikat minns jag inte nu, troligen 100 tecken per minut. B-certifikat krävdes för att få jobba som telegrafist. Några månader efter att jag börjat jobba tog jag A-certifikatet, som är 125 tecken per minut. Det bara smattrar.

Detta hade jag nytta av när vi senare gick över till USA. Amerikanska Coast Guard var kända för sina snabba telegrafister. Då gällde det att hänga med.

För att kunna sända i så hög hastighet använde man en bugg. Jo, det hette så, en halvautomatisk apparat med en liten spak som åt ena hållet levererade korta signaler och åt andra hållet långa signaler. Jag hade en egen, men har inte kvar den längre. Tyvärr.

Nu är det över 30 år sedan jag gick i land för gott.

Hemma igen

resa

Utanför tågfönstret susar landskapet förbi. Det går fort, på mindre än en timme, att ta mig från Falkenberg till Göteborg.  Det är lördagförmiddag och inte särskilt mycket folk på tåget. Jag läser på inför styrelsemötet jag är på väg till.

fikaVid stationen blir jag hämtad med bil och vi gör en avstickare ut på Hisingen för att hämta upp fler till mötet. Han bor alldeles intill där ostindiefararen Götheborg ligger vid kaj. Nej, vi får nog inte se henne här i Västervik i sommar, så vitt jag vet.

Om styrelsemötet ska inget annat sägas än att vi håller oss till dagordningen. Och kaffet kan vi förstås inte vara utan. Tack, Lennart, för god fika!

För att kunna vara med på styrelsemötet i vår förening åkte jag från Västervik i fredags kväll med bilen, för att kombinera nytta med nöje och även träffa föräldrarna i Falkenberg, där jag övernattade. Stora dimsjok mellan Ljungby och Halmstad försenade oss säkert en timme, plus att vi missade avfarten till Halmstad från väg 25 vid Ljungby. Så det blev en liten sightseeingtur genom Nöttja by, och med hjälp av en trevlig bybo kom vi till slut på rätt väg igen. Ja, livet är inte alltid så förutsägbart.

Helgen innebar också en liten nostalgitripp till byn där jag är uppväxt, men som mina föräldrar flyttat ifrån på senare år.

Fler bilder finns på sidan Västkusten.