Röj och psykologi, del 2

I höstas någon gång köpte jag ett exemplar av Psychology today (en amerikansk tidskrift) och som nu tittat fram igen. Den kommer ut varannan månad och detta var oktobernumret. En intressant artikel där handlar om ifall man funderar på att lämna sitt jobb eller stanna, och hur attityder till detta har förändrats över tid. Föra bara tio år sedan ansågs man som hoppjerka och kanske till och med lite opålitlig om man bytte jobb efter några år. Idag är den som stannar tre år eller mer ansedd som initiativrik och framåt.

För min del går gränsen vid ungefär sju år. Innan jag blev anställd på VT hade jag aldrig haft en anställning längre än sju år. Sedan vill jag ha nya utmaningar och gå vidare. Så känner jag fortfarande. Jag är rädd att stagnera som människa om jag sysslar med samma sak allt för länge (det här vet mina chefer sedan länge). Men man måste ju inte alltid byta arbetsgivare, ibland har man tur och kan byta jobb inom organisationen. Och hade jag inte kunnat göra det ett par gånger, och periodvis, så hade jag inte trivts.

I tidningen fanns förstås ett sådant där litet personlighetstest också. I detta skulle man markera på en skala mellan positivt och negativt olika variabler, typ ”hur glad känner jag mig när jag går upp på morgonen för att gå till jobbet?” och ”hur mycket utvecklas jag i mitt nuvarande arbete?” och ”hur stödjande och inspirerande är mitt förhållande till mina arbetskamrater just nu?”. Tja, kanske inte så revolutionerande frågor men faktiskt bra att tänka över ibland, tycker jag. Man lever i sin lilla bubbla på jobbet, smågnäller lite över de dagliga irritationerna och ser inte så lätt det positiva. Lite som att leva i en familj. Skillnaden är att jag själv kan avgöra om jag vill tillhöra den här familjen eller någon annan familj.

Dessutom läste jag en jätteintressant artikel om mödrar som diagnostiseras med Münchausen by proxy-syndrom. Det innebär att skada och göra sina barn sjuka så att mamman själv får uppmärksamhet hos doktorn. Jag visste att det existerar men inte så mycket mer. Nu vet jag mer.

Andra bloggar om: , , , ,