Saknad och sorg

I onsdags lämnade Hasse jordelivet och nu har vi bara minnet och en tom arbetsplats kvar på jobbet. Det är tungt och sorgligt men förstås också skönt för honom att slippa plågor. Även om hans död inte var oväntad kom den alldeles för fort. Han skulle varit hos oss många år till.

Äntligen!

Nu är det gjort. Den nya sajten ligger ute och en lång tids arbete har fått komma till sin rätt. VT:s nya sajt släpptes på ikväll klockan kvart i tio och det ser ut att fungera bra. En del återstår dock att justera i layouten.

Det har varit hårt arbete, slitigt och motigt ibland. I januari gjorde jag dummyn och sedan skulle den igenom hela beslutsprocessen. Och så var det sommar och vi tog nya tag i början av hösten. Den senaste månaden har jag jobbat intensivt med att lära mig det nya publiceringssystemet, bygga upp sajten med sidor och innehåll, och hålla koll på att länkar  och annat fungerar som det ska. Vissa detaljer har varit problematisk att lösa och allt är inte klart.

Men nu är den ute i alla fall.

Ingefära

Det är tur att majsgröt och blåbärssoppa är så gott ihop. För det har jag levt på de senaste dagarna i stort sett, plus lite yogurt och ingefärste. Orsaken är förstås magsjuka, och den har kommit och gått sedan i lördags. Usch och fy! Det är sååå eländigt. Måtte det vara över snart. Men idag har jag jobbat och mått hyggligt.

Ingefära är väldigt nyttigt, tänk på det! Bra för magen och för hela kroppen, skyddar mot förkylning och har säkert många andra nyttiga egenskaper. Och dessutom gott.

Indien

Nu i den kalla vinterkylan (vi har minusgrader ikväll) drömmer jag om Indien. I flera år har jag tänkt att jag skulle vilja åka dit och i veckan läste jag en ny bok om Indien. Den heter ”Indien – elefanten som började dansa” och är skriven av Per J Andersson med bilder av Håkan Elofsson. Jag gillar boken, framförallt Håkan Elofssons bilder, och den är ungefär vad som behövs för att jag ska bli sugen på att åka, och helst nu.

Något som jag tycker är så intressant med Indien är att det är ett så stort land som innehåller så mycket, och att landet utvecklats mycket på senare år. Jag kom aldrig iväg dit under 70-talets hippieår, jag var lite för ung då. Men det är väl inte för sent än. Visserligen är jag alltmer emot av flyga, av miljöskäl, men eftersom jag reser så sällan så kanske jag kan tillåta mig det. Jag kommer inte att åka till Indien inom överskådlig framtid, för en så lång resa bör planeras ordentligt. Kanske kommer jag bara att resa i tanken, vi får se.

När jag skrev min uppsats om nätvänner förra året och åkte till Linköpings universitet regelbundet hörde jag en dag i bilen på ett program i P1 om hur internet förändrat landsbygdens Indien. Det handlade om landsbygden utanför en stor miljonstad (jag minns inte vilken nu) där man i ett projekt försett byarna på landet med trådlöst internet och gett bidrag till dem som ville starta internetkaféer. Det hade resulterat i att en hel del kvinnor fått möjlighet att köpa in en dator, öppna internetkafé och gjort det möjligt för byborna att använda e-post och surfa och ha myndighetskontakter via nätet. Ungefär som vi. Det hade alltså gagnat utvecklingen på flera plan.

Om jag skulle få möjlighet att forska skulle jag vilja göra en jämförelse av vad bredbandsutbyggnaden betytt för vanliga användare på landsbygden här i våra trakter och där i Indien. Det kanske skulle visa att behoven och användandet inte skiljer så mycket åt fast vi lever i olika världar.

Ikväll åt vi varmt indiskt naanbröd och drack te.

Andra bloggar om: , ,

Journalister och allmänheten

Vi journalister tror att vi vet hur läsarna konsumerar de nyheter vi producerar men det stämmer inte riktigt. Det visar en undersökning av svenska journalister som gjorts på Göteborgs universitet (boken ”Den svenska journalistkåren”, red Kent Asp). Undersökningen gjordes 2005, med ett antal frågor som ställdes i en enkät till drygt tusen journalister. Samma frågor har ställts i de s k SOM-undersökningarna till allmänheten, dvs våra läsare/tittare/lyssnare.

Enligt journalistundersökningen tror vi landsortsjournalister att läsarna prioriterar familjenyheter som nummer 1, lokala nyheter som nummer 2 och nyheter om olyckor och brott som nummer 3. På samma fråga till allmänheten blir svaret lokala nyheter som nummer 1, olyckor och brott som nummer 2 och radio- och tv-material som nummer 3. Familjenyheter kommer först på femte plats med utrikesnyheter på fjärde plats. Utrikesnyheterna tror vi landsortsjournalister kommer på nionde plats hos läsarna.
Lite överraskande prioritering tycker jag.

Undersökningen och boken tar upp en mängd områden, t ex journalisters livsstil och bakgrund, hur vi ser på oss själva, hur vi ser på granskningsidealet, kommersialiseringen av media, makten över journalistiken och vårt förtroende för samhällets institutioner.
En hel del bekräftar sådant vi vetat sedan länge, t ex att det till stor del är medelklassens barn som väljer journalistiken som yrke, att vi gärna dricker alkohol (71 procent mot 39 procent av allmänheten), att det blir fler och fler kvinnor i yrket men att bevakningsområdena fortfarande är traditionellt könsuppdelade (män som bevakar sport, kvinnor som bevakar kultur och är familjeredaktörer).

Undersökningarna har gjorts många gånger. 1985 var det 73 procent som instämde i påståendet ”kändisjournalistik hör inte hemma i dagstidningar”, 2005 hade det sjunkit till 60 procent. Av allmänheten var det 77 procent som höll med om detta 2005.
Vi journalister tror att vi har större inflytande över dagordningen i den politiska debatten än både regeringen, partierna, näringslivet och intresseorganisationerna.
Vi journalister har ett betydligt större förtroende för svenska politiker än vad allmänheten har (49 respektive 27 procent) och vi är mer för EU än vad allmänheten är (58 respektive 40 procent). 68 procent av journalisterna anser att det är ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige medan bara 24 procent av allmänheten tycker så.

Politiskt står vi journalister mer till vänster än vad allmänheten gör, ett faktum vi känner till sedan gammalt. 2005 var siffrorna 46 procent vänster och 12 procent höger bland journalisterna, men 31 respektive 34 procent bland allmänheten. Gruppen i mitten är alltså stor. De här siffrorna gäller inte partisympatier utan är svar på en fråga om var man ställer sig på en skala från höger till vänster.
Går man till partisympatierna visar det följande för 2005 i journalistgruppen:
Vänstern 14 %, socialdemokraterna 30 %, miljöpartiet 23 %, centerpartiet 4 %, folkpartiet 14 %, moderaterna 13 % och kristdemokraterna 2 %.
Allmänhetens siffror är följande: v 6 %, s 38 %, mp 6 %, c 7 %, fp 10 %, m 28 % och kd 5 %.

I USA lär det vara tvärtom i journalistkåren. Det påstår i alla fall journalistprofessorn Eric Alterman i en intervju i radioprogrammet Konflikt idag. Han säger att journalisterna i USA ”are conservatives”. Intervjun handlar om den oberoende journalistikens ställning i dagens USA. Lyssna på det! Jag vill nog tro att vi har en betydligt mer oberoende journalistik i Sverige än vad som framkommer om situationen i USA, även om vi här har sådana exempel som Erik Fichtelius och förre statsministern (och kanske också Schenström och Pihlblad).
I programmet intervjuas också Scott Ritter, amerikansk f d vapeninspektör i Irak. Han talar om dumskallarnas sammansvärjning och påstår att de flesta amerikaner hellre väljer att se på Idol än ett nyhetsprogram i tv. Frågan är hur det är hos oss i Sverige. Idol eller Rapport?

Andra bloggar om: , ,