SNS kom nyligen med en rapport om ungdomars och invandrares begränsade möjligheter till inträde på arbetsmarknaden. Den bekräftar något vi vetat sedan länge: att det är svårare för invandrare att få jobb, med relativt sett hög arbetslöshet som följd.
Här tar man också upp det faktum att en utländsk utbildning i många fall inte är mycket värd i Sverige, trots att den säkert i många fall är lika bra och bättre än de svenska utbildningarna. Till exempel kan en invandrare med utländsk akademisk examen tvingas till grundskolestudier igen som en anpassning till svenska krav. Så här skriver rapportförfattarna: "Att till exempel högskoleutbildade invandrare ägnar flera år åt studier på grundskolenivå gynnar knappast deras möjligheter på arbetsmarknaden, och kan rimligen inte heller ha positiva effekter för självbilden." Nej, det tror jag också.
Varför är det så här i Sverige? Att den som kommer från ett annat land, åtminstone om det ligger utanför Norden, ofta diskrimineras. Varför är vi rädda för främlingar? Varför har vi ett misstroende mot "de andra", de som inte är som vi? Det diskuterade vi vid senaste seminariet på kursen i socialantropologi, men några svar tycks inte kunna skönjas. Det är sorgligt och skamligt att vi inte kan se på andra så som på oss själva, att vi drar gränser mellan människor och ser några som bättre och några som sämre.