oktober 2006 – Sida 2 – Tankarnas hotell

Forskning begravs

Jag hade hört det förut någon gång i mediebruset efter regeringsskiftet men inte noterat det mentalt. Men idag läste jag att Arbetslivinstitutet ska läggas ner 1 juli nästa år, enligt regeringsförklaringen. Detta är en av spikarna i kistan som den svenske arbetaren uppenbarligen ska begravas i.

På Arbetslivsinstitutet forskar man om arbetslivet och arbetsmiljön, viktig forskning som bidragit till utvecklingen av de svenska arbetsplatserna och arbetsmarknaden. Vad blir nästa steg? Att lägga ner Arbetsmiljöverket? Och sedan? Kanske lägga ner all samhällsforskning och föra över resurserna till forskning om hur man bäst manipulerar den stora massan så att de snällt sätter sig vid dumburken och inte gör något väsen av sig. Varken på jobbet eller hemma.

Kommer genusforskningen att stängas av på samma sätt, och vi ska läras tro på den biologistiska antifeminismen?

Att besluta om att lägga ner ett forskningsinstitut som Arbetslivsverket är försåtligt. Det upprör knappast någon mer än de som jobbar där och en och annan till som jag, antar jag, men betyder mycket ideologiskt. Beslutet har i alla fall fått väldigt lite medieutrymme, och kanske är inte det så konstigt med tanke på ministercirkusen. Kanske var det avsiktligt att välja två ministrar som skulle få bort sökarljuset från den handfasta politiken? Det vill säga taktik på hög nivå.

Arbetslivsinstitutet är ett fenomenalt institut, inte bara genom sin forskning utan också genom det bibliotek som finns där och där vem som helst kan låna. På distans. En fantastisk service! Nu hoppas jag bara att både bibliotek och forskare kan övergå i annan regi, där arbetsmarknadens parter finansierar ett nytt forskningsinstitut.

Andra bloggar om: regeringen, forskning

Mord i Adis Abeba

Katten är matad och boken är läst. Åsa Nilsonnes nya bok "Ett liv att dö för" är en deckare som delvis utspelar sig i Etiopien. Vi lever i en globaliserad värld och ett mord i en Stockholmsförort kan ha förgreningar till en etiopisk tv-stjärna i Addis Abeba. Låter det osannolikt? Men det är det inte alls när Åsa Nilsonne skriver.

En ung man, en värstingtyp, knivdödas en vårkväll i en av Stockholms södra förorter. Han är avskydd av många, och fruktad av fler. Mordet utreds av poliserna Monika och Bosse, som inte kan samarbeta. Båda rehabiliteras efter arbetsskador och har börjat jobba halvtid, men de har svårt att få ihop sina resurser till en gemensam helhet.

Snart visar det sig att det finns flera alternativa förklaringar och motiv till mordet på ynglingen. Och huvudvittnet Theo försvinner, hem till sin gamla hemstad Addis Abeba. Monika åker efter honom dit, och upptäcker sambandet med den mördade tv-stjärnan ett par år tidigare. Parallellt med detta får vi följa en yrkesmördare som är ute efter röntgenläkare i tredje världen, och Theos mamma är en av dessa.

Kanske verkar det rörigt, men det är det inte. Och alltihop knyts ihop på slutet, som på sätt och vis överraskar. Framför allt ställer det frågor kring vem som är offer och vem som är förövare. Det är ingen rätlinjig väg fram till målet, mordgåtans lösning. Men mycket välskrivet och spännande

En perfekt dag

katt2 Regnigt, grått och trist. Så är det idag när jag tittar ut. Men +12,5 grader.

Det är alltså en perfekt dag att vara ledig på. Jag måste inte ut i regnet utan kan vänta tills det slutar regna. Ut måste jag på dagen för katten ska klappas och matas idag också.

Och ut i motionsspåret ska vi väl också, tror jag. Om det inte ösregnar hela dagen. Både lördag och söndag ska jag jobba så det gäller att passa på idag, när vi kan komma ut i dagsljus.

Resten av dagen ska ägnas åt att gå igenom mitt manus till boken och göra det klart för avsändning. Nu måste jag nog ge mig och inte skjuta upp det stora steget längre, sluta fila på detaljerna och sätta stopp.

Virtuella samhällen

I min kursblogg i dag skriver jag om Second Life eftersom det nämns i vår kursbok som ett exempel på virtuella samhällen. Både maken och jag är med där, men de senaste veckorna har vi inte varit aktiva. Det känns inte så spännande längre. Men i början var det kul.

Eftersom det inte går att köra på min mac använder jag makens pc för Second Life-sejourerna. Och då kan vi ju inte vara aktiva samtidigt.

I Second Life finns en funktion att skicka vykort från den plats där man är så att man kan visa sig själv (alltså sin avatar) för andra, till exempel bekanta som inte är medlemmar. Vi ville ju ha ett vykort med oss båda två, och det fixade vi förstås. Maken loggade in, tog sig till ett ställe med en soffa och satte sig där. Sedan loggade jag in och gick dit också. Men eftersom en av oss är inaktiv så sover maken på bilden:

Bilden är från den 12 maj. Då hade vi nog varit medlemmar några veckor, om jag minns rätt.

Lite kul är det. Tänk vad man kan hitta på i cyberspace…

—

I det ickevirtuella livet har jag gått 11 204 steg idag. Och klappat katten.

Feministisk kraft ur skiten?

Dokusåpor är något vi älskar att hata. Säkert finns det både bra och dåliga dokusåpor. Att det finns de som är simpla, som utnyttjar folk, och som vädjar till våra sämsta sidor, det framgår med all tydlighet av kvällstidningarnas löpsedlar. De dokusåpor som till äventyrs har god kvalitet ger väl inte upphov till kvällstidningslöp.

En som forskar om ungdomskultur är sociologen Mats Trondman på Växjö Universitet. För några veckor sedan deltog han i en diskussion med filosofen Jeanette Emt och SVT-producenten Lars Säfström i programmet Filosofiska rummet i P1 (som jag avlyssnat på poddradio idag). Temat för diskussionen var "Dumburken – hur teven styr våra tankar", utifrån Bourdieus resonemang.

Och givetvis kom dokusåporna upp till diskussion. Framför allt de dåliga. Mats Trondman sa då något som fastnade i minnet på mig. Han menar att det kanske inte är så dumt att folk tittar på dokusåporna, särskilt att kvinnor gör det (vilka lär vara den största gruppen tittare). Han sa att han "det kan komma en feministisk kraft ur skiten" eftersom kvinnor som ser på dem blir så ilskna över hur kvinnor framställs i såporna och reser sig ur tv-soffan med knuten näve i akt och mening att ändra på samhället och inte längre acceptera sin underordning. Ungefär så.

Tja, så kanske det är…

—

11 921 steg blev det idag.

Andra bloggar om: feminism, tv

Ministeravgångarna

Maria Borelius talade om för svenska folket att hon inte hade råd att betala vitt till barnflickan för att hon och maken hade delad ekonomi. Det har inte framkommit annat än att de både då och nu lever ihop. Även Cecilia Stegö Chiló har sagt att hon anställde barnflicka.

Var finns barnens pappa i detta? Har de inget ansvar alls? Tar de inget ansvar i familjen? Är det inte lika mycket en pappas uppgift att sörja för sina barns välfärd, som en mammas? Jo, det klart det är. Vi lever ju inte på 1800-talet längre utan på 2000-talet i en tid när kvinnor och män har delat ansvar för sina barn. Eller är det så att den här samhällsklassen lever så här ojämställt fortfarande? Jag har svårt att tro det, åtminstone generellt. Men båda de här fallen visar ju hur män/pappor uppenbarligen drar sig undan ansvar.

—

12 750 steg blev det idag.

Cecilia Stegö ChilÃ² avgår

Nu har också kulturministern avgått, efter att envist ha suttit kvar.

Även kulturmistern skjuter på budbärarna, enligt hennes pressemddelande på regeringens hemsida: "Vid tillträdet uttryckte jag i ett flertal medier att jag accepterat att vara moderat kulturminister i Sveriges nya alliansregering. Ändå har många redaktioner valt att ifrågasätta den lojalitet och låta andra människor spekulera om hur jag ser på mitt uppdrag."

Men att hon inte betalat tv-licens på 16 år och dessutom haft svart barnflicka gör henne diskvalificerad för jobbet som kulturminister, vilket hon givetvis borde förstått från början.

Vem vill bli minister?

Snart ska förstås en efterträdare till den avgångna handelsministern Maria Borelius utses. Vem kan det bli? Vem det kan tänkas bli som person har jag ingen aning om, utan undrar snarare hur den personen är som både pallar för trycket och som är villig att ta emot ämbetet. Finns det en så oförvitlig person, utan lik i garderoben, och som samtidigt lockas av makten tillräckligt mycket för att tacka ja? Eftersom makt ofta korrumperar kan det kanske vara svårt att hitta någon som befinner sig tillräckligt högt upp i hierarkin och samtidigt inte riskerar att ertappas för felsteg.

Reinfeldt talade ju om "drevet" i Ekots intervju, den mediegranskning som ibland får högt uppsatta personer att lämna sina ämbeten när de blir alltför hårt ansatta. Man kan ju undra vem som vill bli politiker i denna situation, och utsätta sig för sådana risker. Hur ska man vara för att undslippa "drevet"? Riskerar vi att på utsatta nyckelposter, som ministerposter, få politiker som i övrigt inte klarar sig eftersom de som är politiskt kvalificerade inte pallar för medietrycket eller vill utsätta sig för det?

Borde media och bloggare därför avstå från att kritiskt granska och komma med obehagliga avslöjanden? Nej, absolut inte, tycker jag. Att företräda väljarna och företräda ett land, som en minister gör, är en så viktig post att den måste innehas av någon som har någorlunda rent mjöl i påsen. Inte någon som konsekvent och systematiskat fifflat och brutit mot lagar, även om det är skattelagar och andra lagar som man av ideologiska skäl kan opponera sig mot. I stället är det troligen en annan sorts politiker som behövs, sådana som inte lever sina skyddade överklassliv utan kontakt med vanligt folks vardag, och utan förståelse för de villkor som gäller generellt för oss alla i Sverige.

I dag är det allmänheten via media och bloggar som till stor del påverkar politiken. Generellt tror jag att vi är betydligt mer engagerade samhällsmedborgare i dagens postmoderna samhälle än för ett par generationer sedan, när respekten för överheten var mer utbredd i folklagren. Men det ger också ett samhälle präglat av kortsiktighet och snabba svängningar, så som vi har sett den gångna veckan.

Därmed inte sagt att alla är upplysta och engagerade medborgare. Väldigt många bryr sig nog inte på djupet om vem som är minister, bara det inte är folk som fifflar och bryter mot lagen. Hela den här affären med handelsministern har väl snarare spätt på politikerföraktet än minskat det, även sedan hon nu avgått.

Andra bloggar om: ministeravgång, Borelius, mediedrevet

Maria Borelius lämnar ministerposten

Maria Borelius avgår. Det var ju på tiden, och ingen överraskning. Men Cecilia Stegö Chilò sitter envist kvar på sin post som kulturminister. Frågan är hur länge.

"Hon har varit utsatt för det drev vi har i Sverige" säger Reinfeldt i Ekots intervju och menar mediebevakningen den senaste tiden. Är det en del av hennes eget skäl för avgång, då skjuter hon budbäraren. Som journalist måste hon ha fattat att detta skulle hända, att allt hon gjort skulle dras fram i ljuset. Men förmodligen är det så att i överklassen tror man att man är skyddad, man lever ett liv där man inte behöver ta ansvar för sina handlingar och där det är självklart att det som gynnar en själv har man också rätt till. Till exempel att ha en barnflicka och betala svart fast hon enligt egen utsagor "inte hade råd". Så tror jag det är. Men har man inte råd får man avstå, det har vi andra fått lära oss.

Att överklassen är alienerad från resten av medborgarna är ju ingen nyhet. Och kommer man som minister i den här situationen och redan från början visar sin alienation, då ligger man illa till. Makt skapar alienation, det har vi sett många gånger när män och kvinnor med makt tror att de inte behöver leva efter allas normer och regler, utan kan sätta sig över det som gäller för andra. Och blir du som högt uppsatt politker och representant för dina väljare alienad från dem som valt dig, då har du misslyckats och fallet kan bli stort. Som i fallet med Maria Borelius.

Enligt Aftonbladet kan hon komma att få 1,2 miljoner kronor som avgångsvederlag, men än så länge vägrar jag nog att tro på något sådant.

Reinfeldt nämnde också i intervjun att han tror att det är av ideologiska skäl som många moderater inte betalar tv-licens. Hur kan det accepteras att bete sig brottsligt, att inte följa en instiftad lag, av ideologiska skäl? Djurrättsaktivisterna som släpper ut instängda djur av ideologiska skäl, de åtalas ju. Kommer de licensskolkande moderaterna också att åtalas nu? I konsekvensens namn borde de ju det.

Nu väntar vi bara på kulturministerns avgång, hon som likt Borelius anlitat barnflicka och betalat svart och inte betalat tv-licensen, vilket hon inte är ensam om bland de kvarsittande ministrarna. I nyhetstidningen Fokus läser jag om de nya ministrarnas förseelser, och det är ju en hel del lagöverträdelser de gjort sig skyldiga till. Där citeras också vänsterpartiets ledare Lars Ohly: "Överklassens brott är alltså inte så allvarliga, men andras brottslighet ska bekämpas stenhårt". Detta säger han apropå de borgerligas rättspolitik, som alltså visar sig vara inkonsekvent om viss brottslighet tolereras men inte annan.

Andra bloggar om: Maria Borelius

Nätet

En sak som är så bra med nätet är att alla får plats där. Till och med sådana klimakterietanter som jag. Och jag får skriva precis vad jag vill här så länge jag håller mig inom lagens råmärken. Precis som så många andra gör. Frågan är hur länge bloggandet kommer att hålla på. Det syns ju att det är många som tröttnat och övergett sina bloggar.

Vi diskuterade idag på jobbet hur den framtida mediekonsumtionen kan komma att förändras och den snabba utveckling som skett de senaste tio åren. Papperstidningens död väntar kanske inte direkt runt hörnet men någon gång inom överskådlig framtid, kanske till och med före år 2043 som Philip Meyer förutspår. Om nätet ersätter papperstidningen eller om det blir andra, idag okända, tekniker för nyhetsförmedling då, det återstår att se. Men att vi inte kommer att ha en papperstidning i liknande upplaga som nu, det kan man nog vara säker på. En kollega tror mer på nyhetskonsumtion via mobilen, en annan på e-papper. Tja, om vi gamlingar lever några år till så får vi väl se.

11 273 steg blev det idag.