Vad skönt det är att komma hem till en mörk och tyst lägenhet ibland. Ofta känns det ju lite småtrist när inte maken är hemma och väntar på mig men ibland är det en lisa för själen att bara kliva in i mörkret och tystnaden innanför dörren efter en hektisk dag på jobbet. En timme har jag haft för mig själv nu, alldeles själv och med bara skrivbordslampan tänd. Nu har jag hämtat mig. Så nu får maken snart komma…
Idag har det varit en ganska stressig dag, och splittrad. Samtidigt är det kul just nu, och jag trivs med det som är nytt. Men jag trivs inte när datorn krånglar tio minuter efter att jag skulle ha gått hem, och det finns en del kvar att göra. Det klarar jag bara inte. Då tappar jag all ork, all gnista, som hållit mig uppe under dagen.
Givetvis kollade jag på tv klockan ett för att se Horace Engdahl kliva ut genom den vita dörren och tillkännage vem som blir årets vinnare av Nobels litteraturpris. Nej, jag har inte läst någon av Orhan Pamuks böcker, men namnet kände jag faktiskt igen från någon nyhetssändning. Och jag ska nog läsa någon av hans böcker så småningom.
11 109 steg har jag gått hittills idag, och några till blir det väl ikväll.