Långpromenad

middagIdag har jag gjort något jag nästan aldrig gjort tidigare: stått på mässa. På Boat Meet, för Klubb Maritim Westervik. Bara en timme, på min lunch, men det var kul. Pratat med folk om föreningen.

När jag kom hem från jobbet blev jag bjuden på en underbar middag som sönerna lagat. Honungsmarinerad ugnsstekt kyckling, rödvinssås, färskpotatis och tomatsallad, som vi åt på balkongen. Supergott!

20 317 steg idag. Hälften gick jag på en långpromenad på Lysingsbadet som vi tog ikväll. Vi var ute på Korpaholmarna och hörde konserten från Gränsö därifrån. Ljudet studsar bra över vattnet på kvällen. 

Dagen sinar

Det största för mig idag är att båda sönerna är hemma. :-) De sitter här i soffan och snackar och det är som att förflyttas 3-4 år tillbaka i tiden, när båda bodde hemma. Det känns så gammalt och vant.

Efter en god och rikhaltig middag med både varmrätt och efterrätt på säsongens sista färska jordgubbar känner jag mig ganska däst och trött nu. Sängen väntar, det är arbetsdag i morgon. Men då är det fredag och två lediga dagar sedan. Då ska jag bland annat svara på ett mycket trevligt mail jag fått idag, det är inget jag gör i en hast ikväll.

Vi hann med en runda i 5,5 km-slingan och det gick på 37 minuter för min del. 17 173 steg blev det idag. Förhoppningsvis förbrände jag grädden till jordgubbarna i motionsspåret. 

Utan cykel

Ingen cykel i sikte än. Jag ser den väl inte igen antar jag. Med tanke på att den var låst med blocklås så är det väl någon som hivat upp den på en lastbil eller släp och åkt iväg med den någonstans för att sälja den. Kanske långt bort.

Jag har kollat på Blocket men där är den inte till salu. Inte än i alla fall. 

Jag undrar om jag ska köpa en ny bra cykel eller satsa på en billigare begagnad sedan. Det är kanske inte så stor idé att kosta på sig så mycket. 

12 744 steg idag. Men det blev pizza i kväll. 

Stulen cykel

cykelMin cykel är borta. Stulen!!

När jag kom hem från jobbet ikväll stod den inte i cykelstället. Kanske var den stulen redan i morse, men det vet jag inte för då tittade jag inte i cykelstället. Igår vid midnatt fanns den där. Cykeln var låst.

Jag ringde polisen och anmälde stölden men fick veta att de gör inte mer än kollar om det kommer in en cykel som liknar den, alltså om någon hittar den och tar med den till polisen. 

Cykeln köpte jag för sju år sedan, för 3500 kronor. Bilden är från förra sommaren. Den är av märket Tunturi och är treväxlad, med en cykelkorg fram och en på sidan. Den har tjänat mig bra.

— 

Idag blev det 17 018 steg. 

Lång dag

En lång dag efter en ovanligt tidig morgon är snart slut och jag kommer inte att gå mycket mer idag. Det blir soffan med en bok en stund före läggdags. Böcker är bra sällskap. Nu läser jag om krocken mellan passagerarfartygen Stockholm och Andrea Doria utanför New York 1956. Min första skeppare när jag gick till sjöss 1974 var utkik på Stockholm.

11 130 steg blev det hittills idag. 

Ny John Irving

Sedan jag läste om Garp för 25 år sedan har jag gillat John Irving, och läst allt han skrivit. Det är alltid med en viss ängslan jag närmar mig en ny bok, rädd för att bli besviken, rädd för att han ska ha fallit i den grop där många succéförfattare hamnar när deras nästa bok inte håller måttet.

Att leva upp till kravet på ständigt nya höjder är givetvis en konst, och få förunnat.
John Irving är en av dem. Han förnekar sig inte, och visar än en gång vilken god berättare han är. Den nya boken heter ”Tills jag finner dig” och handlar om pojken och mannen Jack Burns och hans förlorade barndom. Igår läste jag ut den.

Som vanligt är det en sorgsen och melankolisk historia om stor kärlek men också svåra övergrepp och den plåga som föräldraskapet kan innebära när omständigheterna blir fel.

Jack Burns föds 1966. Han mor Alice har kommit till Halifax i Kanada från Skottland  för att söka efter  hennes älskade William som gjort henne gravid men sedan flytt. Där föds Jack. William är organist och Alice tatuerare. Hon stannar där med barnet och när Jack är fyra år beger hon sig ut på en resa till Köpenhamn, Stockholm, Oslo, Helsingfors och till slut Amsterdam för att följa efter William. Hon försörjer sig på att tatuera. Sedan bär det hem igen och Jack växer upp i Toronto.

Han växer upp med föreställningen att hans pappa övergett honom och Alice för gott och mammans hat är oresonligt. Han har ingen kontakt med sin pappa. Först när hans mamma har dött och när Jack blivit 38 år gammal kan han leta upp sin far. Men redan innan dess får han veta att historien egentligen var helt annorlunda än så som hans mamma berättade den.

Berättelsens tema är den förlorade barndomen och föräldrarnas makt över sina barn. Men inte bara föräldrarnas utan över huvud taget vuxnas makt över barnen. Jack blir utsatt för svåra sexuella övergrepp och oftast, men inte alltid, finns där ingen hjälp för honom för ingen ser det. Som vuxen blir han en stor filmskådespelare men inom honom är det hela tiden de inre konflikterna med rötter i hans barndom som styr honom. Först när hela historien klarnat kan han känna sig hel.

John Irvings har en speciell förmåga att skildra djup sorg och smärta och gestalta det faktum att ingen människa är bara svart eller vit. Under berättelsens gång växer och förändras den bild av både Alice och Jack som vi fått från början, och historien blir också en resa i det inre för oss själva.

Han har skrivit en tung bok, 780 sidor, och den längsta av alla hans romaner. Delar av den kunde han ha uteslutit, till exempel i skildringarna av livet som vuxen i filmbranschen. Där saknas ibland stuns och kraft och känns i stället som transportsträckor.

Delvis är detta John Irvings egen historia. Han berättar i en intervju i DN för en månad sedan om hur han själv nekats kontakt med sin far under uppväxten och först som vuxen mött honom. Kanske går honom historien ibland för nära och han tvingar sig själv att distansera sig. Så känns det i vissa delar, när han blir plågsamt realistisk.

Jacks bästa vän Emma skriver i berättelsen en bok där hon skildrar ”skadade, djupt komprometterande förhållanden, men som ändå på något sätt fungerar”. Kanske är detta en nyckelmening som egentligen beskriver John Irvings eget författarskap. För trots många perverterade figurer i människohamn i hans liv förblir Jack en god människa. Precis som John Irvings andra litterära hjältar.

37 minuter

Kvällens runda i motionsspåret (5,5 km) gick på 37 minuter och några sekunder. Då sprang jag så mycket jag orkade och gick resten. Jag är så nöjd med det, men bättre kan jag säkert.

Jag brukar kolla på mobilen vad klockan är vid start och mål men idag använde jag ipoden. Jag tryckte igång ett Sommar-program precis vid start och vid målstolpen hade det gått 37,21 minuter av programmet.

Totalt blev det 10 872 steg idag. Och citronsockerkaka till kaffet. 

Yes!!!

Det sker förändringar i livet! Allt är inte utstakat. Tack vare motionerandet i sommar har jag gått ner i vikt. Det känns jättekul att få en sådan belöning.

Vägt mig har jag inte gjort, för jag har ingen våg. Men jag har ett par gamla jeans, inte stretch, som jag har som måttstock. För ett par månader sedan kunde jag med nöd och näppe få upp dragkedjan, och det var ytterst plågsamt att ha dem på, knäppta. Idag provade jag dem och det gick lätt, och det känns bekvämt.  Riktigt bekvämt när jag sitter med dem på nu vid datorn. Härligt, det är vad det är.

Ikväll blir det motionsspåret igen, och med förnyade krafter. Om inte andra planer  kommer emellan. 

Asocial?

En fin dag blev det, trots trötthet och dåligt morgonhumör. Efter att ha tillbringat eftermiddag och kväll tillsammans med sonen som är hemma på semester, så känns det bara bra. God mat och kärt sällskap, då är det bra. Nu väntar jag bara på nästa son som kommer i nästa vecka.

Dessutom väntar jag på makens bild av Halvard Jenssen med dotter på visfestivalen igår kväll. Det var han (maken) som hade kameran. Här finns en annan bild tills vidare. Vilken röst hon har, den flickan!

Jag inser att jag nog börjar bli asocial, eller snarare avvikande. Här om dagen när jag skulle se på tv lyckades jag inte få in rätt kanal. Jag kom inte ihåg hur jag skulle göra på fjärrkontrollen längre för att byta kanal via videon. Det beror på att det var ett par månader sedan sist som tv:n var på. Det lilla jag ser på tv kollar jag på webben.

Idag har varit en vilodag och alldeles för få steg för att orda om dem. 

Dagen är till ända

Ikväll har jag i alla fall fått utlopp för mina aggressioner. Jag har svurit åt fyra slynglar som stod och pinkade i våra buskar här i bostadsrättsföreningens lilla trädgård, när jag kom hem nyss.

Jag svär inte. Inte alls, egentligen. Förra gången var när jag blev rånad i en taxi i Liberia 1976. 

Egentligen var det inte att jag blev så förfärligt arg när jag kom hem och såg killarna, snarare att jag kände att enda sättet att tala till dem var att använda en svordom för att de skulle fatta att jag menade allvar. 

På vägen hem från stan nu mötte jag många fulla ungdomar, och en och annan vuxen. Det är tjockt med folk på stan ikväll, och likadant blir det säkert i morgon. Någon tappade en ölburk på gatan så att den skvätte ut öl på både mina och andras skor och fötter. Folk tjoar och skriker, de verkar bli lomhörda när de får i sig alkohol. Nu på kvällen hörs det ju så väl också.

Jag var på visfestivalen ikväll och det var delvis jättebra. Av de fyra artistframträdanden jag såg var ett bäst: Evabritt Strandberg och Ted Ström. De sjöng "Hon kom över mon"!! Tänk att någon kommer ihåg den. Det var en favorit på tidigt 70-tal, med Contact och Skäggmanslaget. Peter Lundblad och Roger Karlsson gillade jag också, men inte Carl Johan Vallgren. Peter Lundblad har jag hört några gånger förut här i ruinen i Västervik, men Roger Karlsson är för mig helt okänd tidigare.

Fast egentligen gick jag dit för Halvard Jenssens skull. Han är trubadur men var kvällens värd, dvs snackade mellan låtarna. Och han sjöng några gånger på norsk till sin gitarr, bl a en låt av Pete Seger och som började ungefär så här "med himlen full av stjerner…" och allt var så vackert och fint och stämningfullt, facklorna brann i skymningen och solen hade nyss gått ner över viken. Och så kom hans dotter (tror jag) Amanda in i sången och tog över den, och det gjorde hon så jättebra. Det är jag glad för att ha fått uppleva.

Halvard Jenssen träffade jag på visfestivalen 1983 och 1984, mycket trevliga minnen.

Idag har jag hittills gått 20 048 steg. Det är nog första gången det blivit över 20 000 steg på en dag. Jag hade tänkt att ta en runda i motionsspåret mellan jobbet och visfestivalen ikväll men hann inte. Det har varit en så kaotisk dag på jobbet, med mer spring än stillasittande, så jag är egentligen inte förvånad över att det blivit så många steg.

Jag har vant mig vid att aldrig ringa inom huset utan resa på mig och gå ocha tala med arbetskamraterna i stället, för att få den där vardagsmotionen. Och det sitter i ryggraden. Min kollega nyhetschefen sitter längst bort på ett våningsplan en halvtrappa upp och därför blir det mycket spring när mycket oplanerat händer, som idag. 

På lunchen var jag och hämtade mina nya springskor som jag hade beställt på Intersport. För tusen kronor har jag nu ett par nya Asics med gelé i sulan. Jag studsar fram. 

Dessutom fick jag idag besked om att jag kommit in på alla de fem 5-poängskurser jag sökt till i höst. Nu gäller det bara att välja.