Böcker jag aldrig glömmer

I förra veckan läste jag ut Sara Stridsbergs nya bok, "Drömfakulteten" som handlar om Valerie Solanas. En fantastisk bok. Lite svår att komma in i, men den bara vinner efter hand och på slutet ville jag inte att den skulle ta slut. I helgen läste jag Anne Tylers senaste bok "Amateur marriage", också det en fantastisk bok och en av hennes absolut bästa. Få kan skriva som hon. Det här är två så olika romaner som de någonsin kan vara. Ändå finns det likheter. De handlar båda om människan och hennes existentiella ensamhet. Vilket väl de flesta romaner gör. Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en uppkäftig, ilsken och utstött stark feminist, precis som hon var i verkligheten, medan Anne Tylers båda uppdiktade romanpersoner Michael och Pauline är medelklassens försvarare och så ytterst vanliga. Men de bär också sina problematiska liv genom en oförstående omvärld, fast i det tysta. Människans utsatthet är densamma, om än den sker i prostitution i New York eller i villaförorten i Baltimore. Naturligtvis kan man inte jämföra de här två böckerna, de är olika som natt och dag. Men båda är mycket starka läsupplevelser, fast utifrån helt olika förutsättningar.

Vad jag tycker om de två böckerna:

Anne Tyler: The Amateur Marriage (2004):

Anne Tyler överträffar sig själv. Igen! Hon är en fantastisk berättare. Här berättar hon om Michael och Pauline som träffas strax efter Pearl Harbour, gifter sig ganska snabbt under krigsyran, och utan att fundera så mycket över det. Och livet rullar på i den nya moderna villaförorten, med tre barn, ibland stora bekymmer men också glädjeämnen. Det ligger en desperation över deras liv; två var för sig goda människor men som egentligen inte passar ihop. Det inser de, också var för sig, ibland men glider vidare på livets våg, tills den brister en dag, efter 30 års äktenskap. Anne Tyler kan verkligen skildra de vanliga människorna och göra dem till starka litterära gestalter, framför allt genom sin dialog.

Sara Stridsberg: Drömfakulteten (2006):

Valerie Solanas sköt Andy Warhol, men han överlevde. Det är detta hon fortfarande förknippas med. Men det hon lämnade efter sig till världen är SCUM-manifestet, kanske det ultimata feministiska dokumentet. Valerie Solanas rasande vrede, klarsynthet, humor, självförtroende, desperation, tragik och ensamhet utgör essensen i Sara Stridsbergs berättelse. Det är skickligt och utmanande, och framför allt läsvärt. De yttre fakta i berättelsen stämmer i stort med det som kan beläggas historiskt. Men hon skriver på något som knappast kan beskrivas som annat än experimentell prosa. Korta snuttar, minnesfragment; ibland i dramaform, varvas med berättande delar. Det gör boken först en aning svårgenomtränglig, men efter hand vinner den på utformningen, inte minst tack vare sin glöd.