Igår och i morse tog jag lite timeout och läste en bok jag tänkt på ett tag, nämligen "Idéernas grotta" av José Carlos Somoza. Den kallas för kriminalroman på omslaget, men är enligt min mening lika mycket en filosofisk och psykologisk historia. Den har fått väldigt bra kritik och vunnit flera priser men jag är lite tveksam till den, eller snarare kluven. Den fängslade mig verkligen men efteråt känns det lite som "och…?" Vad vill författaren med sin bok? Förföra och gripa läsaren? Eller har den ett djupare budskap? Troligen både och.
Boken utspelar sig i antikens Aten där en elev vid Platons akademi mördas. Brottet utreds av av en Gåtornas Uttydare vid namn Herakles och historien dras in i dionysiska mysterier och filosofiska resonemang. Den har en metaberättelse, en översättare som i fotnoter kommenterar själva berättelsen, och som dras in i själva händelseförloppet och blir en del av berättelsen. Det är ett spännande berättarknep och även om det används då och då känns det ganska uppfriskande.
Boken rekommenderas för den som gillar det lite mystiska. Om du tycker om Dennis Lehanes "Patient 67" gillar du nog den här.